Herregud, så otidsenligt – och så meningsfullt
Tidskriften ”Essä” grottar ner sig i Thomas Thorilds ”En Critic övfer Critiker” från 1791
Vad innebär det att vara otidsenlig? Omodern eller föråldrad, enligt SAOB. Det som avviker från det typiska för tidsperioden. I otakt med tiden. Men om man som jag blir galen på samtidens besatthet av samtiden, kan det otidsenliga vara något positivt.
Ta till exempel tidskriften Essä. Konceptet är enkelt: ett antal personer bjuds in att skriva varsin essä utifrån en och samma källtext (som ej behöver vara aktuell). Ett nummer ägnades åt Carl Butlers legendariska kokbok, ett annat åt Fallet Märit, den enda svenska roman som fällts för förtal.
I nya numret grottar inte mindre än åtta personer ner sig rejält i Thomas Thorilds En Critic öfver Critiker från 1791. Det är allt ifrån fellow bohuslänningen Gunnar D. Hansson till Björn Ranelid som helt förbluffande inte skriver ett ord om sig själv.
Herregud, så otidsenligt! Men medan samtiden (och mina redaktörer) ropar på debatt och kommentarer i realtid, kan jag inte tänka mig något mer meningsfullt än att försjunka i detta långsamma idisslande av kritikens väsen via en kränkt 1700-talspoet.
Vad är då upprinnelsen till det hela? Jo, Thomas Thorild (1759–1809) skickade 1782 in dikten Passionerna till sällskapet Utile Dulcis tävling – och fick bara ett tröstpris. Dikten följde inte tidens fransk-klassicistiska ideal och var både orimmad och obegriplig. Thorild blev rasande och intog den uråldriga positionen ”missförstådd författare” (i dag hade det väl på sin höjd blivit ett indignerat inlägg på sociala medier) och hamnade i en lång kontrovers med Johan Henric Kellgren, ordförande i sällskapet.
Thorilds teser känns i dag tämligen okontroversiella: ”Att veta vad man skall döma”, ”Att döma allt efter sin grad och sin art” och ”Ingen ting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”. Efterlyses gör med andra ord en välvillig och inkännande kritiker, demokratiskt sinnad men ändock informerad. Den moderna kritikern.
Det går att närma sig detta från många håll. Litteraturforskaren Lina Samuelsson går pedagogiskt igenom svensk kritik och dess debatter genom tiderna. Att recensenterna är för hårda är en återkommande käpphäst (senast i somras om nyelakheten), att kritiken blivit hållningslös och feg en annan. Antagonismen Thorild/Kellgren hittar Samuelsson inom varje kritiker snarare än mellan de olika. I dag ser hon dock en återgång till en moraliskt präglad kritik.
Thorilds idealkritiker, den välvillige och inkännande, innebär enligt Grigoriev början på slutet: en kultur präglad av medelmåttighet
Genioxen, kallades Thomas Thorild av sina vänner. ”Vettvillingen från Bohuslän” kallas han av kritikern Rebecka Kärde som ställer denna ”romantiska terrorist” intill den tyske romantikern Lessing som också menade att konsten måste närma sig livet. Från Lessing hämtar hon det uttryckliga behovet av ”någon att strida med”, för kritik är en ”i grunden reaktiv verksamhet”, och en antagonist kan bidra till att skärpa tanken.
Så var ju onekligen fallet med Thorild och Kellgren, som författaren Maxim Grigoriev kallar för Thorilds ”mörka musa”. Grigorievs essä är en intressant inventering av Thorilds persona, vad han egentligen begär av sin läsare – och varför. Thorilds idealkritiker, den välvillige och inkännande, innebär enligt Grigoriev början på slutet: en kultur präglad av medelmåttighet. Om allt är bra och intressant – är vad som helst bra och intressant. Eller ingenting.
Det är uppenbart att han är något på spåren. Därför är det synd att Grigoriev blir så svepande och raljant när det handlar om samtiden, och när han skriver om ”så kallad litteraturkritik” utan att komma med ett enda exempel tröttnar jag på hans griniga konservatism, fast jag troligen håller med i sak. Och de många sexuellt belastade metaforerna om alltifrån ”hatets erotiska intimitet”, till deflorering och samtycke, ger texten en riktigt dålig bismak. Otidsenlig på helt fel sätt.
Störst glädje i detta nummer har jag av teaterkritikern Leif Zerns essä Det lifliga och lefvande, som trots att han är äldst i sällskapet skriver så avslappnat och direkt. Det är också han som påpekar att det är stilen det hänger på. Analys bygger på en kunskap som går att inhämta. Men ”konsten att beskriva är den avgörande svårigheten, den kan ingen annan lära dig. /---/ Det är då du visar vem du är.” Och i den meningen är kritiken en genre i egen rätt.
Hur var det då med dikten Passionerna? Roland Lysells närläsning av dikten må vara lärorik – men han lyckas i alla fall inte övertyga mig om att Thorild verkligen borde ha fått det där priset.
Dessutom – då hade ju Thorild aldrig skrivit sin Critik öfver Critiken, och det hade varit riktigt synd.