Han visar ett fuck you-finger mot världen
Yahya Hassan river alla murar mellan liv och litteratur
Publicerad 2019-11-16
Jag tänker ofta på Yahya Hassan. Ni vet, den danske poeten som 2013, arton år gammal, utkom med sin självbetitlade debutdiktsamling som vid det här laget sålt i 122 000 exemplar och getts ut i tolv länder.
En rytmisk, explosiv, gripande, osentimental och våldsam uppväxtskildring i versaler skriven av en ung dansk från orten utanför Aarhus med palestinsk bakgrund, som får stryk av sin far, åker ut och in från olika skolor och institutioner, lever en småkriminell tillvaro, men vars litterära begåvning så småningom blir upptäckt vilket ger honom inträdesbiljett till de fina salongerna.
Med andra ord: den stela, vita, välartade kulturvärlden. Mordhotad för sina uttalanden om islam dyker Hassan upp på litterära evenemang med sina livvakter, inte i tracksuit utan i kostym. Älskad av etablissemanget men fortfarande fett körig. Det var på många sätt ett hjärtskärande spektakel. Men dikterna, så jävla bra.
Och nu, utan förvarning, dyker Yahya Hassan 2 upp. En uppföljare smack, bara sådär!
Sex år har gått, sex år har levts. Yahya Hassan är 24 år. Just nu är han inlagd på psyk. Och precis som titeln anger är det återigen det egna livet det handlar om. Ingen autofiktion. Inget tjafs. Inga rökridåer. Yahya Hassan river alla murar mellan liv och litteratur. Men också mellan världar.
Första dikten, Forlagsmøde, säger allt: här blir diktjaget (med skottsäker väst mitt i sommaren) haffad av polisen på väg till anrika förlaget Gyldendal (vars symbol är en trana): ”JEG SIGER JEG BARE ER EN DIKTER PÅ VEJ TIL MIT FORLAG /---/ DU ER KRIMINEL SIGER MENIG BETJENT”. Och förlagsredaktören trippar ängsligt därifrån ”SOM EN TRANE”.
Efter första delens Præmieperker (husblatte), kommer Jagtsæson (jaktsäsong), Fængsler och fanger (fängelser och fångar) och så den avslutande delen Psykoseperker, (psykosblatte).
På vägen från husblatte till psykosblatte hinner diktjaget frånsäga sig sina livvakter, beväpna sig, ha kärlekssorg, få besöksförbud, åka in och ut ur fängelse, in och ut från psyket – och inte minst odla sin gangsterpersona. Däremot står här, som en dansk kritiker påpekade, ingenting om Hassans bisarra inhopp i politiken eller tomteskägg hos Dansk Folkeparti.
Medan diktjaget i debuten – på gott och på ont – omgav sig med familjen, kusinerna, kumpanerna, för att inte tala om den odödliga karaktären Hälarhassan, har nu dessa ersatts av poliser, livvakter och institutionspersonal och grannar är numera de som bor i cellen bredvid. Vänner har blivit fiender och vice versa.
Det är ojämnt till tusen: ibland är han glimrande
Hassans framgångar gör honom åtråvärd och känslan av hyckleri och svek är påtaglig – ett vanligt tema i exempelvis rappen. Detta gäller lika mycket på gatan som i kulturvärlden.
Mot allt detta står diktjaget skrattande, gråtande, yrande, blödande, sviken – och förbannad. Jag tänker på Majakovskijs majestätiska, självförbrännande och romantiska diktjag.
Precis som i debuten är alla dikterna, undantagslöst, skrivna i versaler. Precis som i debuten växlar Hassan mellan korta, kärnfulla dikter och bombastiska, associativa, allittererande och katalogiska långdikter där dansk flyktingpolitik, kolonialhistoria och kungahuset paraderar förbi.
Det är ojämnt till tusen: ibland är han glimrande, ibland hänfaller Hassan åt rim som på sin höjd kan funka i en raplåt. Och ordlekar som ”kærlighad” (kärlek-hat), jag vet inte …
Det osar förstås också av könsord och svordomar. Diktjagets upproriska ståkuk som knullar allt och alla läser jag som ett fuck you-finger mot världen.
Och det går förstås inte att svära på danska utan att röven kommer in i bilden. Diktjagets svar på all typ av disciplinering är alltså skit. Till sina fångvaktare, till psykvårdspersonalen. Den fenomenala långdikten DEMOKRATUR slutar med raden ”RØVHULLET HOLDER IKKE SAMMEN PÅ MIG”. Rövhålet är också i någon mening diktens källa: ”MIT RØVHULSAFTRYK ER AT FINDE PÅ DE HVIDE LAGNER (MITT RÖVHÅLSAVTRYCK SITTER PÅ VITA LAKAN).
Det är som om Yahya Hassan håller fram sin skit för oss och säger: här har ni, varsågoda!
Och hånskrattar när vi böjer oss över den och drar in lukten med kännarmin.