En obehaglig kattflicka i röda gummistövlar
Anneli Furmarks serienoveller är en mästerlig lek med mörkret
Publicerad 2024-10-16
Den senaste tiden har jag läst för mycket på skärm, nu förnimmer jag plötsligt känslan av att hålla i en riktig trycksak. Ett obehagligt barn med målat kattansikte, svarta öron och röda gummistövlar glor uttryckslöst på mig från omslaget till Anneli Furmarks elfte seriealbum ”Kattflickan och andra berättelser”. Hon stryker även omkring i titelnovellen där ett par i övre medelåldern ska tälta på en regnig musikfestival precis efter en otrohetsaffär. Känslan är övergiven, misslyckad, oroande. Bakom varje hörn står barnet som en pockande förebråelse.
Det tar ett tag innan jag får fatt i den där oron och vad den påminner mig om. Är det en serie av Henrik Bromander om en rättshaverist vars fru har dött på Estonia? Är det någonting jag läst om hur introverta personer känner sig trängda av gåpåiga kvinnor som inte fattar vajben? Sedan kommer jag på det. Det är novellen ”Don’t look now”, ursprungligen skriven av Daphne du Maurier, men kanske mest känd i 1973 års filmversion, regisserad av Nicolas Roeg. En flicka, fem–sex år gammal med röd regnkapuschong, gäckar två sörjande föräldrar vars relation håller på att krackelera innan hon på slutet avslöjar sig som blodtörstig mördardvärg.
Liksom du Mauriers litteratur (till exempel Hitchcock-filmatiserade ”Fåglarna” och ”Rebecca”) präglas ”Kattflickans” fem noveller av en kuslig, ofta queer, överlagring. Anslaget varierar med varje novell utan att spreta. Det är som om Furmark har samlat på en viss sorts berättelser som alla frammanar skuld, uppbrott, död, och sedan klätt dem i precis rätt språkskrud och kolorit. Hon rör sig mellan blå klockhyacinter, bruna fält och skogar och ett svartvitt förflutet. En kompis sjuttiotalsdoftande barndomsrädslor, högaktuella personliga reflexioner över Flanderns skyttegravar, en bisarr spökhistoria på ett ålderdomshem – i sonettform.
Seriemediets möjligheter att berätta mångsidigt, ibland motsägelsefullt, skapar djup och öppningar i textens landskap. Som i Furmarks tolkning av teckningsläraren Maja Beskows över 100 år gamla, nästan aggressivt kränkta, dagboksanteckningar om det definitiva slutet för en förbjuden, lesbisk kärlekshistoria. Dagboken indikerar att Beskow skriver fram sin egen upprättelse genom att straffa och förnedra personen hon en gång älskat. Samtidigt finns bildberättelsen om svikerskan, föremålet för dessa känslor. Hennes blick, ansiktsuttryck och ynkliga gester. Som så ofta hos Furmark väcker de sympati och medlidande.
I sin helhet framstår ”Kattflickan” som en lek med mörkret, ett slags finstämd creepshow där stämning snarare än skräckeffekter står i centrum. Formspråket är enastående, men det är i mötet mellan detta formspråk och de mogna, sammansatta människoskildringarna som mästaren visar sig. ”Kattflickan” må behandla tunga känslor, men efter läsningen känner jag mig väckt, nästan upprymd. Detta är en äkta bok på flera sätt, inte utbytbar.