Engdahl läser skickligt av allt – utom sig själv

Nya essäboken är som bäst när den handlar om konst

Sven Anders Johansson

helskärm

Häromdan lyssnade jag på Alex Schulmans och Sigge Eklunds populära podd. Avsnittet handlade bland annat om en kommentar från Ivar Arpi om inkonsekvensen i deras reklaminslag (havremjölk ena dagen, mjölk nästa). Ingående redde Alex ut varför kritiken var så orättvis, samtidigt som han underströk hur mycket han beundrade Arpi – han är ju så begåvad! – och hur mycket de två har gemensamt.

Förlåt mig denna omväg, via vår tids mest inflytelserika idédebatt, till Horace Engdahls nya bok op. 101. Engdahl är inte mycket för poddar. Han lyssnar, förklarar han
i boken, bara på dem han ”själv råkat medverka i”. Ändå är detta en bok som i hög grad tar spjärn mot en medial offentlighet. Men medierna består här inte av Youtubekanaler, Instagramkonton och poddar, utan av ”löpsedlar” och ”all tidningspress”. När han
i bokens inledning sitter på sin balkong i Vasastan i Göteborg, betraktar ”ungdomarna” nere på gatan och för sig själv utbrister (jo, faktiskt) ”Ah, Europa!”, fattas det bara att en omnibus passerar förbi nedanför.

Den både bokstavliga och bildliga balkongpositionen är viktig: denna halvdistans gör att bokens samtidsdiagnoser ofta känns hopplöst daterade, samtidigt som den möjliggör en kritisk blick som lika ofta är suverän. Man får alltså ta det onda med det goda. Som konstaterandet: ”Passiviteten är en av de främsta medborgardygderna.” (Gillande hittar han en specifik variant av denna passivitet i sin nya hemstad Göteborg.) Eller när viljan att korrigera historien på basis av dagens ”värdegrund” och bedriva ”rättegångar mot de döda” häcklas. Eller ett obetalbart roligt utfall mot vår tids sentimentala syn på barn. Inte nog med att barn är små monster som står för ”allt det fulaste som mänskligheten någonsin gett prov på”, de bär också på de ”föraktligaste avsikterna, de mest perversa fantasierna”.

När boken i kontrast till dessa perversa fantasier serverar sin, förmodar jag, vuxna syn på sex är det som att lyssna till en gammal gymnastiklärare förläst på Hegel. ”Penetrationen är den enda metafysiska upplevelsen.”

Med den hållningen är det kanske inte så konstigt att man är kritisk till Metoo: ”det är skamligare att skvallra om bädden än att driven av sexuell åtrå bete sig ovarsamt” kan det heta. Lägg märke till ordvalen: ”skvallra” – som på en skolgård. ”Åtrå” – som i en Harlequinroman. ”Ovarsamt” – som om det handlade om en knuff i morgonrusningen. Det sägs inte rakt ut, men nästan: vadå övergrepp? Lite ovarsamhet i ”bädden” är väl inget att orda om. ”Tystnadens kultur är en del av vår mänsklighet.”

Det är den sortens utsagor som, i samband med Akademikrisen, förvandlade Engdahl till ”en misstänkt person” som han själv formulerar det. Hans kritik mot den utbredda intoleransen inför avvikande uppfattningar är träffande, men det är ändå något i beskrivningen av det egna fallet som skorrar. Det beskrivs i du-form: du förlorade ”ditt anseende, din samhällsställning, beundrarskaran, tillträdet till de högsta kretsarna”.

Detta sagt av en ledamot i Svenska Akademien, i en bok utgiven av Bonniers. Det är gåtfullt. Hur kan man vara så bra på att läsa kulturella uttryck, och samtidigt så dålig på att läsa sin egen situation? Det slår mig att narcissismen och ressentimentet bakom denna analys inte skiljer sig från det som genomsyrar podd- eller influencervärlden. Balkongens suveränitet är en illusion.

Och ändå: överlag består ”op. 101” av gnistrande aforistik, djärv essäistik och faktiskt viktig samhällskritik. Hade jag fått texten anonymt, utan författarnamn, hade det ändå inte krävts många sidor för att inse vem som skrivit den. Stilen är så distinkt, uttrycket så behärskat. Men på ett sätt är det också det som är problemet. Allt är idiosynkratiskt och subjektivt, men också stenhårt drillat. Det är som om all tvekan, all mjukhet, all ambivalens offras för formuleringarnas skärpa. Känsligheten blir lidande.

I det förhållandet finns kanske – för att pröva ytterligare ett dialektiskt kast – förklaringen till att boken är som bäst när den handlar om konst. Det är som om Engdahl behöver konsten för att desarmera sin självsäkerhet. ”Detta är vad vi skall hoppas av konsten: att inse att vi hade fel om allt som är viktigt, till att börja med konstverket självt, att med ett leende desertera från oss själva.”

Konsten utgör alltså en utväg ur självhävdelsebehoven, en väg ut ur både ressentimentet och narcissismen. Att en essä om Bach och Beethoven kommer in på frågor om gudstro är därför inget konstigt. Den estetiska erfarenheten framstår som ett slags väckelse, och all ”väckelse börjar i det obegripliga”. Och uttolkarens uppgift, skulle man kunna tillägga, är att göra obegripligheten begriplig och ändå bevara den. Få personer i det här landet är så bra på det som Horace Engdahl.