Både enastående och självgott grandiost
Alfredo Jaar ger plats åt kritik av borgerlighetens västerländska blick
Publicerad 2021-11-11
Redan under natten då Nils ”Einár” Grönberg blev skjuten till döds spreds det foton på honom livlös på marken utanför en port i Hammarby sjöstad. Att fotografiet i dag är en implicit del både av de sociala medieföretagens, musikindustrins och de kriminella nätverkens affärsmodeller råder det knappast någon tveksamhet om.
Men vad är fotografi efter Einár? Frågan skulle kunna ställas av konstnären och Hasselbladspristagaren Alfredo Jaar, som i över trettio års tid har ägnat sig åt representationskritiska övningar i skuggan av några av vår tids mest våldsamma konflikter.
På Hasselblad Center i Göteborg visas ett litet urval om fyra verk som inte gör rättvisa åt hans omfattande konstnärskap. Utställningen har lånat sin titel från den engelska översättningen av Ingmar Bergmans film Viskningar och rop från 1973. Medan Bergmans klassiker låter ljuset, kameran och dialogen gestalta en inre komplex representationsproblematik hos den borgerliga människans psykologi så ger Whispers and cries först och främst plats åt en kritik av samma borgerlighets västerländska blick.
I Shadows från 2014 har Jaar skapat en installation för studiet av det ikoniska fotografiet Estelí, Nicaragua, September 1978 av journalisten Koen Wessing. Bilden skildrar två unga kvinnor som just fått reda på att deras far är död. Bilden är omgjord till en film som sakta isolerar deras kroppar mot en vit bländande bakgrund. Trots viljan att skapa ett sammanhang genom att visa upp ett urval från samma kamera-rulle så sätter verket betraktaren i en obehaglig relation mellan fotojournalistikens ekonomiska beroende av lidande och samtidskonstens ekonomiska beroende av en kritisk eller utforskande blick på världen.
I ”Searching for Africa in LIFE” har Jaar kopierat samtliga omslag av det amerikanska livsstilsmagasinet LIFE i form av fyra stora tavlor. Titeln synliggör bristen på bilder från just händelser från kontinenten och allt vad den gick igenom under magasinets livstid. Mellan 1936 och 1996 gav LIFE ut 2128 nummer. På fem av omslagen visas fotografier av djur med anknytning till Afrika.
Som en mediekritisk kommentar till en vit imperialistisk blick pendlar Jaar mellan det enastående och det självgott grandiosa. Upptagenheten vid en produkt som LIFE gör att han lägger sin egen konstnärliga blick hopplöst nära viljan till enbart en reformation av urvalspolitiken hos kulturimperialistiska tidskrifter, utan att den grundläggande maktrelationen mellan förtryckt och förtryckare för den skull förändras. Samtidigt är det intressant att Jaar gör verket året 1996, när webben fortfarande var ung, och i denna form av jämförande sammanställning av bilder som fortfarande förknippas med konsthistoriska metoder hos exempelvis Aby Warburg och André Malraux.
Om den mediekritiska operationen i Africa in LIFE plockar upp en avantgardistisk tradition med rötter i montaget som kritisk praktik, så traderar Jaar i planschverket You do not take a phography. You make it (2013) en reflekterande och konceptuell metod. Uttrycket är taget från fotografen Ansel Adams (1902–1984) från en tid när frågan fortfarande ställdes huruvida fotografi är en konstform eller inte. Jaars appropriering i verket ger hela utställningen en melankolisk prägel eftersom Adams idé om konst idag framstår som allt mer komplicerad.
Adams vilja till att göra konst förutsatte att hans ”skapade” fotografier i någon mening kunde stå i ett kritiskt förhållande till en dominerande ordning, om än kanske inte ett oppositionellt eller transcendentalt. Och frågan är om inte den kritiska blick på fotografi som Jaars konst är så mån om att reproducera kört fast i en återvändsgränd i ljuset att vår tids fotografi? Jag hoppas inte det.
Men klart är att Alfredo Jaars version av Viskningar och rop har lite att säga om den form av fotografi som de sociala medie-företagen just nu distribuerar av mördade Einár. Kanske beror det på bristen av ett integrerat ett ekonomiskt perspektiv i Jaars representationskritiska form? Samtidigt tror jag att starkare urval av Jaars verk som inte så bokstavligt handlar om fotografi hade sagt mer om både vår samtid och om fotografins roll i den.