Skarpladdat om vad som händer efter skilsmässan
Pia Bergström om ”Var snäll mot djuren” av Monica Isakstuen
Publicerad 2017-09-15
Det är inte äktenskapet i sig som norska Monica Isakstuen ifrågasätter i sin skilsmässoroman Var snäll mot djuren. Det är efterspelet, den tydligen också i Norge närmast obligatoriska ”delade vårdnaden” som får sig en rejäl omgång.
Mamman för ordet, bibliotekarien Karen, som tröttnat på sin man efter ett treårigt äktenskap som började med barnlycka, brödbak och fågelsång men slutar i bråk och skrik och drämda dörrar efter en alltför omfattande husrenovering.
När hon väl bestämt sig skaffar hon raskt en egen lägenhet och båda föräldrarna skriver på ett noga reglerat umgängesavtal på kommunkontoret. Varannan vecka får de ha dottern Anna hos sig, varannan födelsedag, jul och annan helgdag och halva sommarledigheten.
Jag ska erkänna att jag får lite ont i magen när jag följer den dugliga och handlingskraftiga Karens kris efter att hon fått precis som hon vill. Jag har också genomlevt delad vårdnad av förskolebarn. Det är som en amputation.
De veckor hon inte har sin lilla dotter hos sig hamnar Karen i ett slags overklighetstöcken. Och när Anna är där har hon så mycket skuldkänslor och ängslas så mycket över att hon ”förstört” dotterns barndom att hon inte ens då kan vara riktigt närvarande. På jobbet funkar hon inte heller. Och någon ”egentid” kan hon verkligen inte njuta av.
Ibland parkerar hon sin bil i mörkret utanför det gamla gemensamma huset för att svartsjukt få en glimt av barnet med pappan. Är hon kanske gladare med honom?
Men lilla Anna tar det hela som det är: lika glad hos pappa som hos mamma, som hon ibland på ett lillgammalt sätt också måste trösta: ”det ordnar sig mamma. Det ordnar sig.”
Och det gör det ju. Det måste det göra. Eller?
”Var snäll mot djuren” är en svart och rolig, liksom skarpladdad roman om något nästan förbjudet. Moderna kvinnor ska helt enkelt inte ha så här ”djuriska” moderskänslor, det går ju emot alla jämlikhets-strävanden, alla rådande normer om föräldrarnas lika värde. Men samtidigt är den just i sin hämningslöst mono-mana partiskhet den bästa skilsmässoskildring jag läst.
Jämlikhet har ju ett pris. Och den delade vårdnaden passar nog inte alla. Men vi kan ju inte både ha lika rättigheter och könsprivilegierna kvar. Och återgå till -forna tiders söndagspappor. För även om jag känner och identifierar mig starkt med Karen inser jag ju att hon är en bakåtsträvare.