En maffig bit underhållnings-feminism

Ambitiöst grepp i Camilla Grebes ”Skuggjägare”

Malin Krutmeijer

Att kritiskt skildra kvinnors villkor förr i tiden är en liten trend i deckargenren. Den puttrar på med ett tilltal av underförstådd gemenskap, som om feminism var en självklarhet. Det är en basal och bred feminism såklart, men ändå uppmuntrande. 

Ett originellt exempel i Sverige är Marie Bengts pusseldeckare i 50-talsmiljö, där den aspirerande kläddesignern Hannah Lönn privat-spanar och utklassar manliga snutar likt en annan miss Marple. Och nu kommer den erfarna krimiräven Camilla Grebe med ett smärre epos ur fyra poliskvinnors perspektiv från 1940-talet till i dag.

Romanen inleds en vinternatt i Stockholm 1944, då en utfattig prostituerad flerbarnsmor hittas mördad i sitt hem. En av de första på plats är ”polissystern” – tydligen kallades kvinnor som arbetade vid polisen så – Elsie Svens.

Sedan hoppar handlingen fram till 1970-talet, då Elsies bortlämnade dotter Britt-Marie jobbar på våldsroteln. Någon mördar unga, arbetande, ensamstående mammor på samma sätt som kvinnan på 40-talet: de har blivit fastspikade vid golvet. En tydligare symbol för aggressivt tillbakahållande maskulina krafter kan man väl knappast tänka sig.

Britt-Marie själv kämpar med sin värdelösa snygging till man och för att få tillträde till den manliga mordutredargemenskapen på jobbet. Det får hon inte. 

Bättre går det för profileraren Hanne Lagerlind-Schön på 80-talet, fast bara på jobbet där ingen rår på hennes högborgerliga självförtroende.

Till slut är vi framme i nutid, hos utredaren Malin Brundin som faktiskt lyckas leva ganska jämställt med en pappaledig man och respektfulla kollegor. När de ouppklarade morden aktualiseras får hon dem i knät. 

Grebe låter så att säga män som hatar kvinnor följa med hela vägen till i dag, under en epok då kvinnors villkor förbättrades avsevärt. Det är ett ambitiöst grepp och det är tydligt att hon gjort mycket research, både om kvinnor inom polisen och för att få kläm på tidsandan över sjuttio år. 

Samtidigt är skildringen tydligt färgad av samtidsnormer. Det ger en lätt anakronistisk känsla, men syftet är nog att underlätta för läsarnas identifikation. Den realistiska ambitionen är begränsad.

Skildringen lider också av en överdos påklistrade tidsmarkörer. Det är idel swing-pjattar och axelvaddar. På 70-talet består radions nyhetssändningar av ”det gamla vanliga eländet: Baader Meinhof, IRA, Vietnam”. Så krystat kan man ju också sammanfatta ett årtionde. 

Annars signalerar tonfallet skillingtryck, där släkten följa släktens gång, Elsie är fröet och Britt-Marie trädet och så vidare. Men Grebe har flyt i språket, och som skamlöst känslotriggande underhållningsfeminism är ”Skuggjägare” en maffig bit att sluka.