Lågmält och intensivt
Pia Bergström läser en originell debutroman
Publicerad 2019-03-19
Vissa bostäder bär man med sig hela livet. Jag kan gå runt i minnet i mitt barndomshem och nästan vidröra möblerna i varje rum.
Så gör också författarjaget i Nora Szentiványis debutroman Lägenheten. Om och om igen återkallar hon som vuxen minnet av mormoderns lägenhet på nedre botten i utkanten av Budapest, köket med gasspis där bara två kunde sitta och äta, spolkedjan på toaletten och de vitmålade gallren på fönstren.
Mormodern flyttade in som nygift, fick en dotter i den hoppfulla tiden just efter kriget, före den sovjetiska ockupationen och kommunisternas maktövertagande. Efter att mannen lämnat henne bodde hon kvar med dottern som i 20-årsåldern i sin tur gifte sig och fick en dotter, alltså författarjaget. Det unga föräldraparet delade en tid lägenheten med mormodern som gladdes mycket åt den lilla. Plötsligt en dag är de borta när hon kommer hem från fabriksjobbet. De har flytt till väst.
Szentiványis roman om sin mormor i Ungern har en märklig intensitet trots lågmäldheten. Den dramatiserar inte och bäddar inte in historien med yttre journalistiska fakta utan snirklar runt mormoderns liv och öde i ett slags lakoniska omtagningar: minnen av Ungernbesök i barndomen växlar med inre resonemang om mormoderns öde, ensamhet och relativa fattigdom där borta i landet bakom järnridån.
Dotterdottern känner en sorts skuld för att mormodern ”blev kvar” och nästan en ilska över att hon valde att stanna i sitt land fastän hon på 70-talet lätt skulle ha fått svenskt medborgarskap som anhörig. Men mormodern ville inte. Hon ville vara kvar i sitt land, i den trånga solkiga lägenheten, med sina gamla välbekanta saker.
Författarjaget vrider och vänder på minnesbilderna, ser på foton, lyssnar på de band som mormodern och farfadern, som då båda levde ensamma i Budapest, spelade in och skickade till Sverige. Det är som om hon lägger ut ett pussel för att reda ut för sig själv vad det ungerska ursprunget betyder och varför det ibland känns tungt att tänka på. De sämre lottade släktingarnas liv i diktaturen molar likt fantomsmärtor.
Det är på sitt sätt en originell roman, mycket uppriktig och inte rädd för att beröra de svåra och sammansatta obehagskänslor dotterdottern brottats med under Ungernbesöken om somrarna. Mormodern är också en främling, lyssnar inte, kräver att barnbarnen ska älska hennes mat och hennes stad och att de ska stanna alldeles för länge.
Ja, vad har man för förpliktelser mot sin familj? Har man några alls om umgänget känns betungande eller olustigt? Såna ”gränslösa” frågor bearbetar Nora Szentiványi envist och känsligt.