En ”extrafarsa” som förgrep sig på pojkar

Efter ”G – som i gärningsman” vill man ha en ordentlig biografi om Staffan Hildebrand

Åsa Linderborg

helskärm

I preludiet till G – som i gärningsman påstår Sulo Karlsson att det här är nåt slags ungdomsmemoar om ”80-talets kreativa explosion som innefattade i stort sett alla kulturyttringar”. Det är inte sant. Den här boken handlar om hur Staffan Hildebrand har utnyttjat pojkar sexuellt.

Staffan Hildebrand, född 1946 på Östermalm, är mest känd för de unisont utskällda filmerna G (1983) och Stockholmsnatt (1987). ”Han underträffar sig själv”, var ett typiskt kritikeromdöme om hans prestationer.

Det har inte hindrat Hildebrand från att alltid hitta finansiärer, ofta inom sektorer med världsförbättrande ambitioner, såsom arbetarrörelsen, Fryshuset eller Konsum. På 80-talet kunde han enkelt få kooperationen att snyta två mille ur näsan till en film om en ungdomskultur av ett eller annat slag.

Om Hildebrand har det också alltid glunkats att han ständigt omger sig med unga män, för att inte säga barn. Aftonbladet konfronterade honom med det redan 1988 i en intervju, men svaret var givetvis att han bara agerar stödperson.

I alla år har Hildebrand framställt sig som något slags storpappa eller extrafarsa som hjälper unga människor på glid. Tonåringar med trasiga hemförhållanden har kunnat göra sig ett namn i hans filmer och har också getts livsavgörande chanser. Andra som han har tagit under sina vingars skydd har bott hos honom på Bellmansgatan eller Nytorgsgatan, kortare perioder eller i åratal. Där har de, avslöjar den här boken, fått droga i fred i utbyte mot sexuella tjänster.

I diverse intervjuer genom åren har Hildebrand pratat om sina ”fosterbarn”, som aldrig varit godkända av några myndigheter. Det har varit olika pojkar i olika intervjuer, ibland svenska, ibland thailändska. Som Ti, trettonåringen som han hittar i utkanten av Bangkok 1978, tar med hem och sätter i skola på Södermalm, tills han tröttnar och flyger tillbaka pojken.

De allvarliga anklagelserna bygger på en rad övertygande intervjuer med män som antingen bevittnade eller föll offer för Hildebrands liv och verksamhet. Sulo Karlsson och hans researcher Deanne Rauscher tecknar en bild av en människa som kanske lurade sig själv att han bara var hjälpsam, vilket han nog också stundvis var, men som lika ofta iskallt tillfredsställde sina egna behov.

Jag vet inte vilken historia som är mest hjärtskärande. Mikael var 13 när han började ”hjälpa” Hildebrand att onanera. Anders var i ungefär samma ålder. Av hänsyn till alla utsatta vill jag inte gå in på detaljer. Många av dem har farit riktigt illa, även om allt inte kan skyllas på Staffan Hildebrand.

De flesta som filmade med Hildebrand förstod att han var homosexuell, men de flesta trodde inget ont om honom, för ”han var ju vuxen och vi var ju barn”. Hildebrand var bra på att lyssna och han fördömde aldrig den som pratade. Den egenskapen slår lätt över i manipulation.

Är det här så viktigt och intressant att det motiverar ett 250 sidor långt karaktärsmord? Staffan Hildebrand är ingen maktperson, som författarna låter påskina, även om han haft sina tentakler in i Socialdemokraterna. Han har alltid ömkats som en driftkucku.

Innan jag började läsa G – som i gärningsman for mina tankar iväg till vår tids narrativ; larmen om sexuella övergrepp som lite väl ofta antingen är kraftigt överdrivna eller rentav hopdiktade. Proportioner eller sanningshalt spelar dock ingen roll, för vårt behov av detta tycks omättligt. (Horace Engdahl beskriver den mentaliteten utsökt väl i sin senaste utskällda essä Op. 101.)

Femtio sidor in i läsningen släpper mitt motstånd. Jag ställer samma fråga som boken: Hur kunde det få pågå när så många kände till det?

Svaret är väl som i alla såna här fall – det börjar bli många nu – att man inte vill lägga sig i, att folk får sköta sina egna liv. Man vill heller inte veta mer än man redan vet, för då tvingas man klämma sitt eget civilkurage på pulsen. Många som bevittnade tragedierna var själva unga, av dem kan man inget begära.

Men här finns något mer: offren är pojkar.

När man pratar om män som gillar pojkar är det ofta med ett lätt skrockande. Eller också slätar man över med frasen att ”han är offer för sina böjelser”. Man tänker kanske också att den där snubben verkar gillar unga killar, men utnyttjar han dem för det?

Så tänker vi aldrig om män som omger sig med trettonåriga flickor. Hildebrand har, som så många regissörer, lockat sina byten med filmroller, resor, lyxhotell och möten med kändisar – vad är skillnaden?

Den här tragiska historien har en figur till, en ex-polis som 2011 dömdes för sexuella övergrepp mot en trettonåring pojke. Mannen, jämnårig med Hildebrand, har arbetat för Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och varit extrahjälp för stökiga elever. Han ordnade bland annat en lanseringsturné för Stockholmsnatt, med allt vad det innebar. Tillsammans raggade de talanger på Fryshuset i Stockholm.

I slutet av boken får vi möta Staffan Hildebrand, numera 75 år och hemlös efter att en av hans ”fostersöner” bränt ner hans lägenhet på Nytorgsgatan. Han ställer upp på flera möten och intervjuer, där han försöker trixa sig förbi alla sanningar som författarna radar upp. Till slut ger han upp. Han säger att han är något annat än homosexuell; han tänder på straighta killar som är osäkra på sin identitet och befinner sig i början av livet.

Staffan Hildebrand säger också att han har sökt och fått Guds förlåtelse. Det är möjligt. Men alla som kommit i hans väg har inte haft lika lätt att blunda, glömma och gå vidare.

Jag vill veta mer. Jag vill ha en ordentlig biografi som bygger på Hildebrands medverkan, en psykologiserande djupdykning, en ansats till förklaring.

När jag läst klart pendlar mina tankar tillbaka till den här sortens litteratur. Vem bryr sig om Sulo Karlssons 80-tal och tjafset inom KSMB? Tidsbilden han målar är tafflig och analyserna helt banala. Utnyttjar han inte själv offren när han skriver den här boken? Hur drabbande det än är att läsa om pojkarna, runkar Sulo Karlsson av en lynchsugen offentlighet. Man vill ha snasket, även om man känner sig smutsig och sorgsen efteråt.

Frågorna jag ställer är ärligt öppna. Jag vet själv inte svaret.