På jakt efter historien i farfars gamla kostym
Eduardo Halfons ”Canción” är en vacker och oförsonlig roman
Uppdaterad 2024-10-24 | Publicerad 2024-10-16
Trots att romaner där författaren och berättaren har samma namn har blivit så vanliga att de numera utgör en egen genre, är det kanske märkligt att fortfarande undra över när och hur fiktionen uppstår. När den guatemalanska Bermanpristagaren och författaren Eduardo Halfon för första gången introduceras på svenska med romanen ”Canción”, genom en lysande översättning av Hanna Nordenhök, så undrar jag fortsatt. Romanens berättare heter nämligen Eduardo Halfon. Han blir inbjuden till en konferens med libanesiska författare i Tokyo, med hänvisning till att hans farfar föddes i Beirut.
Berättaren Halfon tas i anspråk som judisk, guatemalansk och latinamerikansk författare, mer sällan som centralamerikansk och allt oftare som amerikansk. Även spansk, polsk och fransk. Men aldrig tidigare har han tilltalats som libanesisk författare. Nationalstatens konstruerade förflutna och definition av landgränser och folkgrupper blir förvirrande i mötet med det diasporiska subjektet. Halfons farfar flydde massvält tillsammans med sin mor och sina syskon, och trots att de rent juridiskt var syrier så kallade de sig libaneser.
Ändå är det just tilltalet som får Halfon att ta fram sin farfars ärvda kostymer, vilka han förvarar välstrukna i garderoben. Dessa ”förklädnader” tar berättaren genom omvägar till Guatemala där familjen bosatte sig till slut. Det återkommande men uppbrutna händelseförloppet kretsar kring kidnappningen av farfadern under inbördeskriget 1967. Det är som om romanens premiss tar autofiktionen till en högre metanivå. Berättaren är ett vittne från framtiden som försöker göra historien begriplig, vilket skapar en oundviklig förvanskning. Den visar sig när andra börjar berätta, som när hans far säger: ”Nej, sådär hade det inte alls gått till”.
Romanen blir därför fragmenterad, ett slags montage som är både kompakt och fullt av luckor. Det är krävande förflyttningar. Samtidigt vill man gärna stanna i scenerna från en sefardisk, borgerlig familj i farföräldrarnas ”palats” bakom Avenida Reforma, där det talas ladino och spås i turkiskt kaffe. Mindre angenäm är den politiska och militära historien som tecknas i dess nära skugga.
Farfaderns kidnappare, bland andra den särskilt kallsinniga tidigare slaktaren Canción, tillhörde gerillarörelsen som bildades på 60-talet, på grund av den dåvarande regeringens relationer till USA. Bakgrundshistorien om försöket till expropriering av obrukad mark på 50-talet, som ledde till att CIA störtade president Árbenz och destabiliserade hela landet, hade gärna fått förlänga romanen. Tillsammans med kliniska beskrivningar av brutaliteten hos den kaibiliska milisen på 70-talet, bildar dessa korta nedslag en genealogi av våld.
Våldsamt är även förräderiet som ligger djupt begravt i historien om kidnappningen. Det ekar genom förräderiet som uppmärksammas framåt slutet av romanen. Under det avslutande panelsamtalet på den libanesiska författarkonferensen börjar flera i publiken kritisera författarens vaga tillhörighet. Visst, en författare är en bedragare, men den som är avskärmad från en historia och därför börjar ingripa i den, är också alienerad. Berättaren Halfon stirrar ut genom fönstret innan han säger att det enda betydelsefulla var att få fortsätta prata om sin farfar, för att förhindra andras anklagelser. Det är vackert. Men det är lika oundvikligt att litteraturen, genom andras läsningar, öppnar upp för ytterligare förvanskningar. På så vis är romanen ”Canción” oförsonlig.