Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Hemligheter att räkna ut

Magnus Ringgren om en hypnotiserande konstfull nobelpriskandidat

Publicerad 2017-11-23

László Krasznahorkai (född 1954), ungersk författare och ­Nobelpriskandidat.

Det finns läsare – och kritiker – som bara kan uppskatta en roman om den handlar om en dysfunktionell familj. Marknaden översvämmas av relationer, övergrepp och familjekrönikor. Det är som om den stora sprängningen av romanformen för sådär ett sekel sen aldrig hade inträffat.

Motexemplen finns förstås, men de når sällan tv-sofforna. Ett av dem är den ungerske författaren László Krasznahorkai. Han utnyttjar fortfarande de möjligheter som uppstod då romanen började ifrågasätta sina realistiska axiom. Romanen används för att undersöka de idéer och strukturer som bär upp världen. Men han släpper för den skull aldrig verklighetens sinnliga uppenbarelseformer ur sikte.


Om nu ens Seiobo där nere, hans tredje bok på svenska, kan kallas en roman. Den består av berättelser från vitt skilda tider och miljöer, numrerade enligt Fibonacci-seriens mönster – 1, 2, 3, 5, 8 … Serien är bus­enkel, men den ligger till grund för en konstant som dyker upp på de mest oväntade ställen i matematiken, ett syskon till pi. En av läsarens uppgifter blir att finna de hemliga sambanden mellan historierna.

Det handlar om att tillverka den perfekta masken för ett no-spel. Hur gör man för att rätt restaurera en 800-årig Buddhastaty? Kan en blundande Kristusbild – mitt i en våldsam virvel av konsthistoriska diskussioner – öppna ögonen och se på oss? Vem skapade ett mästerverk – mästaren Botticelli eller hans femtonårige drummel till lärling?

Den modernistiske klassiker jag först kommer att tänka på under läsningen är Franz Kafka. Inte den ångestridne Kafka utan den omsorgsfulle, invecklade, nästan maniskt rituelle. Han är närvarande i historien om Buddhabilden.


Munkarna måste leta fram en sofistikerad ceremoni ur skrifterna för att rätt ta avsked av sin relik. Sedan måste de ta emot den igen i en ännu mera hemlighetsfull rit. Däremellan – och det är väl historiens poäng – tar konservatorerna i minst lika rituella former hand om bevarandets hantverk. Vi behöver ritualerna för att förstå och tradera konsten – och världen.

Boktitelns Seiobo är en japansk dödsgudinna som i ett stort förvandlingsnummer blivit det eviga livets beskyddare. Hennes persikoträd bär vart tusende år frukter som ger evigt liv åt den som råkar äta den. Men boken slutar i en scen där kaos­makterna återtar greppet om världen. Där, mellan urtidsklyftan och paradiset, utför vi våra ceremonier för att hålla skönheten vid liv. En stund till.


Ungefär så. Det här är en komplicerad och mång­tydig bok på ett hypnotiserande konstfullt språk som värjer sig mot vardaglig slöläsning. Översättaren Daniel Gustafsson har utfört ett herkuliskt storverk, och man förstår varför författaren allt oftare nämns som Nobelpriskandidat.

Följ ämnen i artikeln