I huvudet på en fascist
Magnus Ringgren läser Rosa Liksoms nya roman
Publicerad 2019-03-09
Rosa Liksom är en smått mytisk författare. Aningens gåtfull, lite punk, ganska kosmopolitisk, mycket finsk. Typiskt nog handlar hennes bästa bok hittills om en krängande resa med den transsibiriska järnvägen. Hennes nya roman Överstinnan försöker vara en ganska vanlig om än retsam och fräck berättelse, och den lyckas till stor del med det.
En flicka från Tornedalens finska sida har en hel del svart pedagogik i ryggsäcken. Hon gifter sig med Översten, en vän till hennes far och 28 år äldre än hon. Han är nazist, och det är också hon. Båda kommer ur en lantlig ”vit” borgerlighet som inte har mycket med förfining och goda seder att göra.
”Rödingarna” finns i marginalen, mest som kadaver vid vägkanten.
I bakgrunden rullar finsk historia från ”frihetskriget” för hundra år sen (vi brukar säga ”inbördeskriget”) och fram mot någorlunda modern tid. Vi får kort sagt se den finska fascismen inifrån. Den är inte särskilt vacker.
Det är överstinnan själv som för ordet. Hon pratar på. Mycket ska med. Hon har många anekdoter på lager, många nålstick att dela ut till slentrianmässig historieskrivning. Jag fnissar rått när hon noterar att Hitlers näsa verkar gjord av bakelit. Mindre intressant för henne är de längre historietrådarna, de som har med bredare samhällsbilder att göra.
Mer sammanhållen blir berättelsen under de tre finska krigen i andra världskrigets skugga – vinterkriget, fortsättningskriget och Lapplandskriget. Här känner jag verkligen mina begränsningar; jag kan inte detaljerna. Men bilden av en burlesk officersmiljö är tydlig, komisk och vedervärdig. Utan att blinka förvandlas överstinnan från prydligt kontorsbiträde till bokförare av liken i Lapplands fångläger.
Överstinnan ser allt vad nazismen är kapabel till redan tidigt i sitt liv. Hon är en god iakttagare, men hennes blick saknar moral. Tanken att hon själv som finne och som ättling till samer egentligen tillhör ”undermåliga raser” snuddar vid henne, men hon drar inga slutsatser av det.
Betydligt viktigare för henne är att kartlägga sitt erotiska liv. Det består av två passionshistorier som speglar sig i varandra, nästan in i detaljerna. Översten är en brutal jävel, och hon underkastar sig – oftast i stor njutning – ända tills han piskar ett foster ur hennes kropp. Vid femtio möter hon en fjortonårig kille som lockar fram en annan och mer jämlik lust hos henne. Båda historierna har alltså en kittlande och småfarlig åldersskillnad i centrum.
Överstinnan är en kärrmänniska. Hon dras till gyttja och svirrande naturhängivelse, till de härliga sumpmarkerna långt uppe i norr. Kanske menar författaren att detta är en bild både för hennes moraliska tillkortakommanden och hennes erotiska besatthet.
Till sist försonas överstinnan med alla sina liv. Men jag hade velat veta betydligt mera om dessa olika livs förutsättningar i det samiska, det finska och det finlandssvenska, i det vita och det röda Finland. Huvudpersonen är för stor för sitt omland. Episk bredd hade jag velat ha, men det tycks inte vara Rosa Liksoms favoritgren som författare.