Han visste att Putin skulle döda honom
Aleksej Navalnyjs postuma självbiografi kan bli en modern klassiker
Uppdaterad 2024-10-25 | Publicerad 2024-10-23
Patriot
Fångkolonin Polarvargen ligger ovanför polcirkeln i Ryssland. Dit skickas de värsta av de värsta.
Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj dog där den 16 februari i år. Han blev fyrtiofem år. Nu utkommer hans postuma självbiografi ”Patriot”, översatt till tjugotvå språk samtidigt.
Navalnyj började skriva boken 2020 i Tyskland där han genomgick rehabilitering efter att ha utsatts för mordförsök med nervgasen novitjok. Manuset blev aldrig klart och den sista delen består av hans dagbok från lägret som smugglades ut av anhöriga och advokater.
Författaren skulpterar verkligheten till en rafflande thriller. Navalnyj har skarp blick för detaljer och dialogernas absurditet. Även om hans liv och gärning har varit föremål för flera böcker, inte minst Kalle Kniiviläs ”Putins värsta fiende” som beskriver samma händelser, är ”Patriot” en unik skildring inifrån Navalnyjs komplexa och motstridiga gestalt. Var han liberal eller nationalkonservativ? Varför återvände han till Ryssland trots vetskap om att han skulle fängslas och med största sannolikhet dödas?
Bokens titel ”Patriot” kan uppfattas som provocerande men sammanfattar väl Navalnyjs politiska ståndpunkt. Ryssland är för honom en i grunden frisk statsbildning som skulle blomstra om man bara lyckats få bort korruptionen, Putin och dennes ”tjuvarnas och banditernas parti” Enade Ryssland. Men blindhet för imperiets koloniala natur delar han med de flesta ryska oppositionella. Navalnyj berättar stolt hur han 2008 lade fram ett förslag om att ”alla som hade förfäder som var ryssar, eller som tillhörde något annat av Rysslands ursprungsfolk, automatiskt skulle ha rätt till ryskt medborgarskap”.
Navalnyj är inte en politiker i ordets strikta mening, hans verksamhet liknade mer Wikileaks på nationell basis. Under läsningen får jag en bild av en exceptionellt begåvad ensamvarg som inte lyssnar på rådgivare eller väljer att inte ha några. De folkliga protesterna mot hans gripande flammade upp i många ryska städer, men upphörde lika tvärt, precis som begravningen i Moskva blev en explosiv men kortvarig manifestation av landssorg.
Han förbjuder sig själv att hoppas, föreställer sig det värsta
Navalnyjs potentiella väljare, om han hade fått leva, skulle ha varit människor som liknade honom. En nyvaken, ung och spretig medelklass som historiskt aldrig fått en chans i Ryssland. En stråle av hopp efter Sovjetunionens upplösning gav löfte om att få leva sitt liv i fred, få vara skattebetalare och inte undersåte. Navalnyj personifierade drömmen.
Översättarna Lena Karlin och Peter Samuelsson fångar briljant Navalnyjs karakteristiska ton, slängig och skämtsam även i stunder av förtvivlan och smärta. Humorn i början av fängelsedagboken urholkas med tiden allt mer, nednött av köld, hunger, meningslöst tvångsarbete och växande hopplöshet då nya påföljder läggs på den ursprungliga domen. Det är uppenbart för läsaren och för Navalnyj själv att regimens mål är att fysiskt utplåna honom. Han förbjuder sig själv att hoppas, föreställer sig det värsta. Att han åldras och dör i lägret, begravs i omärkt grav. Tortyrmetoderna är utstuderade, välplanerade.
”Patriot” kan bli en modern klassiker i likhet med Nelson Mandelas ”Fängelsebreven”.
I ett av bokens starkaste avsnitt tänker Navalnyj på att pälsmössan han får i lägret är likadan som den Solzjenitsyn bar. Gulag är kvar, till och med spadarna som fångarna skyfflar snö med är de samma, tunga och otympliga. Den generiska öronlappsmössan, som turister älskar att köpa i Moskva, blir en symbol för Rysslands långa kretslopp av förtryck men också en krona att ärva från dem som trodde på att bryta förbannelsen.