Apokalyps på landet
Pia Bergström läser en försonande roman om livets smärta
Publicerad 2017-09-24
Elisabeth Rynells nya roman utspelas i ett Sverige där man ”utlokaliserar” olönsamma och onödiga stockholmare till läger i Norrland.
Moll, en halvgammal, trött och sorgsen kvinna, som arbetat på en liten teater som inte längre får bidrag av snåla kulturbyråkrater tillhör dessa onödiga. Hon vågar inte annat än lyda och packar ihop det nödvändigaste i en väska. Men mitt i natten när bussen stannat för att tanka lyckas hon hoppa av och flyr rakt ut i skogen.
Den svenska landsbygden, åtminstone inlandet är inte bara avfolkat i Moll, den är nedsläckt och nerlagd – elen är avstängd, vägarna plogas inte, post delas inte ut, husen i byar och småorter står ödsliga och tomma. De få människor som lyckas hålla sig kvar i någon undanskymd stuga lever på medeltida vis, envisa gamlingar som odlar grönsaker, håller höns och getter, fiskar, plockar bär och samlar ved för vintern.
Moll har turen att möta några sådana som ger henne både mat och mänsklig värme. Men hennes mål verkar vara något annat än ren överlevnad. Hon söker livsmening, ro i själen. Och sin förlorade dotter.
Rynells prosa är som i tidigare romaner mycket vacker, det lite ålderdomliga, dialektala och skogsdoftande språket passar så bra till hennes anspråksfulla existentiella allvar. Ordet blir kött eller om det är köttet som blir ord; killingar slaktas, den råa naturen förvandlas och förfinas av kvinnors starka händer och nya vännen Frans läser varje dag Johannesevangeliet för han tycker att han känner igen sig i den apokalypsnära stämningen: ”vi lever också vid tidens slut som det känns, och onda makter leker med oss och flyttar oss hit och dit som spelpjäser på ett bräde.”
I dystopier såväl som i utopier finns både livsåskådning, människosyn och politiska perspektiv inbakade. Därför tycker jag ofta att såna föreställningar är intressanta att ta del av, just i sin världsgestaltande konkretion, både i filmer och böcker.
Men jag blir besviken på Rynell för att hon här i någon slags finlitterär beröringsskräck bara antyder vad som föregått nedsläckningen och folkomflyttningen i hennes historia. Ungefär som om alla hennes läsare ändå förstår vad hon menar, eller som att hon bara dragit nutidens (oroande) tendenser lite längre.
En av de få konkreta detaljerna om hennes ”onda makter” är att de gärna kommer körande på fyrhjulingar under älgjakten, grillar och skränar i byn. Och att de, fastän de föredrar stadslivet, är som tokiga i de folkdräkter som den händiga krutgumman Björk väver tyg till under vinterkvällarna, tyg som hon byter mot kaffe och mjöl och andra moderniteter.
Men det finns en ”inre” läsning av Moll som funkar bättre. Man kan ju också förstå romanen som en mer tidlös saga om att söka försoning med livets smärta, dess ofullkomlighet och fula slut. På det inre sättet liknar Moll andra Rynell-romaner, som Hohaj, Till Mervas och Hitta hem där samma vandrande kvinna går igen, förtvivlat sökande efter ”det andra landet, där allting är levande”.