Från jordbrukets början till dagens whisky-hype

Annika Luther har skrivit om människans relation till rågen

Amelie Björck

helskärm

Det finns vissa likheter mellan den finlandssvenska romanförfattaren och biologen Annika Luthers nya populärvetenskapliga bok Rågen – en spretig historia och Patrik Svenssons megasuccé Ålevangeliet från 2019. Båda skriver fram en kulturhistoria med fokus på icke-mänskliga aktörer. Båda gör det med en nyfiken och ibland poetisk författarröst som leder läsaren till oväntade platser och insikter om ekologiska relationer.

Men där ålen med sitt äventyrliga liv och märkliga transformationer under simturen mellan Sargassohavet och skånska åar förblir ett mysterium, ger oss rågen en lite mer jordnära historia. Våra mänskliga band till ål respektive råg ser helt enkelt olika ut.

Varken Aristoteles eller Freud (som letade testiklar) kunde omfatta ålens vara. Vår relation till rågen handlar mer om praktikaliteter: samevolution, domesticering och gemensam överlevnad. Rågen och andra grässorter med livgivande frön skapade – tillsammans med de tämjbara djuren – förutsättningar för jordbrukssamhället. I förlängningen ser vi dagens agrara monokulturer, mänsklig överbefolkning och därmed följande klimatkris. Symbiosen mellan människa och gräs gick i längden faktiskt lite för bra.

Att skylla på majsen, riset och sädesslagen är förstås förmätet, it takes two to tango. Men som Luther skriver: ”Utan de här gräsen skulle vi fortfarande vara en allätande apa bland andra arter, jägare och samlare i små klaner med korta spännande liv.”

Ovanpå detta allvarsamma fundament skriver Luther fram en vindlande norrön relationshistoria mellan människa och råg – från jordbrukets begynnelse, via svältkatastrofer och förädlingsförsök, till dagens surdegsbak och rågwhisky-hype. Hon mixar läsning från bondepraktikor, bygdeskildringar, diktning (Topelius, Tavaststjerna, Strindberg) och växtforskning i sin brödtext. Herta Donners stillsamma illustrationer bidrar med en fin, lite kärv krydda.

Aromen passar, för inte var det lätt jämt. Missväxten i mitten av 1800-talet drabbade både Finland och Sverige hårt. Luther lättar upp sidorna om bark- och halmbröd med lite galghumor: ”Vad dessa människor än tvingades stå ut med så fick de i alla fall sin beskärda del av kostfiber”. Också goda år var det slitigt. Kan en bli annat än ödmjuk inför all kunskap och svett som jobbades in i brödet, från svedjebränningsfasen till riarökning, kvarnmalning och knådning av ”en tung och allvarlig klimp för tunga och allvarliga bagare.”

Till rågens egenheter hör att den korspollinerar och inte som andra sädesslag självpollinerar. Därför är rågen svårare att förädla, samtidigt som den på egen hand anpassar sig bättre till nya miljöer. Det finns massor (men allt färre) olikartade lantsorter, varav många tål både frost och torka.

En figur som följs i spåren genom kapitlen är den sovjetiske rågspecialisten Nikolaj Vavilov som sökte rågens ursprung i turkiska Anatoliens karga bergssluttningar. Vavilov gjorde tidskrävande förädlingsförsök, samt inrättade en omfattande fröbank. Rågen som från början varit manshög (vilket framgår av dikter om hemlig älskog på fälten) gjordes kortstråigare och därmed tåligare. Vavilov utmanövrerades dock under Stalintidens jakt på snabba fix och dog utmärglad i fängelse.

En annan gripande historia, med än fler offer, är den om mjöldrygan. Mjöldrygan är en giftig svampparasit som får rågens frön att bli stora och svarta. Under hårda tider blev lantbrukarna glada för de extra matiga kornet. De förstod inte varför gårdens barn och gamla försmäktade i feber och konvulsioner utan försökte bota det onda med en extra portion giftig välling.

Att Luther intresserar sig för rågen, snarare än det lättsammare vetet, har helt säkert att göra med hennes finländska rötter. I dag odlas visserligen mer kummin än råg i Finland, men rågen förblir av hävd nationalgröda. Romarna föraktade det sura svarta brödet från norr, men en finne är en finne. Finskt rågbröd förväntas än i dag innehålla minst 90 procent råg, medan svenskt ”rågbröd” ofta bara har ett ”kosmetiskt” råginnehåll på några ynka procent men då kan marknadsföras som extra nyttigt.

Jag kommer på mig själv med att börja lusläsa limpans innehållsförteckning och från bilen spana efter rågens ax, vars ”spretiga” strån skiljer sig från kornets jämnlånga och vetets obefintliga. Jag blir glad när jag ser spretet. Vi har mycket gemensamt.