KUNG MEJ

JENNY TUNEDAL läser Lars Noréns dagbok

1978 skrev Lars Norén: ”Jag är nu, mycket långsamt, på väg mot en utarmningens poesi – deprivationens och armodets poesi. Jag vill nå fram till den innersta utblottningens namngivande.”

Jag vill påstå att han är framme nu, 30 år senare. Den 1 600 sidor tjocka, svarta lunta som fått titeln En dramatikers dagbok är verkligen en depraverad, utarmad (anti)poesi för vår tid. En prosa som står vidöppen för det slags utblottelse som ett mycket privilegierat liv i 2000-talets Sverige innefattar. En bok som är för mycket: kärleksbok och arbetsbok och bok om det hemska i att skriva och det underbara, egobok och dödsbok. Den har drag av ovanligt pretentiös blogg i bokform; bekännelser, massor av trivia ur upphovsmannens vardag, skvaller, åsikter, designers, dissningar av namngivna, välkända kollegor och fiender, elaka påhopp. Den har också drag av fantastiskt spännande litteratur, skriven med språklig fingertoppskänsla.

Det är en ganska hemsk bok att läsa, ett mörker med starkt sug och jobbiga underströmmar. Ett slags massiv nollpunkt, kanske. Något på en gång mycket rått och förfinat.

Anteckningarna sträcker sig från den 3 augusti år 2000 till den 24 juli 2005. Då upphör de plötsligen, äntligen, med orden ”som alltid” – som för att understryka att det inte finns något slut, att En dramatikers dagbok är ett utsnitt ur något som fortfarande pågår, fast bortom läsarens synrand – Lars Noréns fysiska liv, helt enkelt.

Autenticitetens starka sken är en viktig del av den här bokens lyskraft: att alla dessa morgnar, luncher, arbetstimmar, möten, shoppingturer, gräl och förälskelser har utspelat sig även utanför bokens pärmar och skrivits ner mer eller mindre ”omedelbart”, det vill säga nästan genast och utan omskrivningar. Att man som läsare får tillgång till den store dramatikerns vardag och tankar, doku-style:

”Steg upp 5.30. Snabb påklädning, kaffe, städade, satte de sista gnagskydden runt fruktträden. Intensiva stjärnor, mörker och novemberljus och dimma. Tanden är väldigt svullen. Vi kom med båten kl. 7. C ringde till Ronny Carlsson och fick en tid åt mig 15.45. Växlade pengar, skickade 2 599 till Nelly. Fick inte tag på dem igår. Gick till skräddaren. Köpte en limpa cigaretter. Packade. Böcker, skivor, manuskript, kläder, joggingskor. Pratade med Isa. Hon ska träffa Silbersky kl. 13. Vill stämma DN.” (6 november 2000).

Det minutiösa redovisandet av detaljer är typiskt. Författaren återkommer gång på gång till att han skulle vilja skriva en mer klinisk, torr dagbok, ägnad åt livets praktikaliteter, fri från känslostormar. ”Jag ska försöka koncentrera den. Fakta och data. Inga känslor. Inga tankar. Bara det som händer, hur lång tid det tar och vad det kostar. Det yttre. Det mystiska yttre.”

Även som författare och regissör säger han sig vilja arbeta hårt och länge med yttre skeenden, längta efter behaviorism.

I dagboken lyckas han i varierande grad. Texten innehåller mängder av klockslag, namn, växter, böcker, konstverk, byggmaterial, maträtter, väderlekar, platser, summor och inte minst märken på kläder och saker som jaget skaffar sig och vars summa hans eget liv och identitet i någon mån kommer att utgöras av.

”Ett köp ger köparen kvitto på / verkligheten och verkligheten ett kvitto / på köparen. / / Ett köp är existens”, som Ida Börjel skriver i vårens mest genialt politiska poesibok, Konsumentköplagen: juris lyrik, som både påvisar och undergräver varuekonomins obönhörliga, både sorgliga och komiska konsekvenser för allas våra liv. Börjels gestaltning av Lagen, Köparen och Säljaren som språkliga, juridiska, ekonomiska och högst mänskliga instanser vars relationer till varandra och till varan är både enkla och komplicerade känns väldigt närvarande i Noréns rapport från livet i senkapitalismen.

Jaget i En dramatikers dagbok är både köpare, säljare och vara eller kanske snarare varumärke. Eftersom hans varumärke är framgångsrikt och värt mycket pengar kan han köpa sig produkter tillverkade av andra kända namn som borgar för kvalitet och god smak inom mode, konst och möbeldesign. Texten blänker av varumärken som Yamamoto, Comme de Garçons, Issey Miyake, Paul Smith, Whyred, Bally, Jonas Bohlin och så vidare. Dramatikern är en shoppare i Carrie Bradshaws tradition, som darrande av lust och skuld låter kreditkortet brinna, framför allt under de perioder då han arbetar i Paris eller Berlin. Samtidigt håller han på med en helt osannolikt kostsam och utdragen renovering av sina hus på Gotland, där naturligtvis endast det bästa och vackraste är gott nog. Jakten på mer pengar är oavbruten och avgörande, livet genomsyras av ett säljande och köpande som går fullständigt i spinn. Att konsumera och konsumeras är att vara, ingen slipper undan lagen.

De år som boken sträcker sig över ligger nära Sju:tre-debatten, och efterspelet till Malexandermorden pågår ännu. Medierna är skoningslösa mot Lars Norén och hans kollega på Riksteatern Isa Stenberg och första delen av dagboken ångar av både skuldkänslor, förtvivlan och ilska. Många av de kommentarer ur boken som på förhand väckt sensation kommer ur dagboksförfattarens känsla av att vara utstirrad av allmänheten, misshandlad av journalister och kritiker och besviken på kollegor som inte stod upp för honom offentligt. Hämnd kan vara ett av motiven bakom både skrivandet och publiceringen, men det behöver inte innebära att författaren är paranoid eller har fel.

Samtidigt är det tydligt att Norén både älskar och hatar den mediala uppmärksamhet han för sitt yrke, sitt varumärke, men kanske också sin självbild, är beroende av. Genom att ge ut den här boken väljer han än en gång en plats i strålkastarljuset, och även om han i sina anteckningar framställer det som att han mest gör det för att få ett fett arvode av Bonniers – vilket han också får, 400 000 kronor, minst – framstår det inte precis som hans enda utväg för att klara hyran och kostymköpandet.

Det är lätt att bli provocerad av dramatikern. Hans hejdlösa konsumerande, hans blick på kvinnor – en klassisk man som ”älskar kvinnor”, speciellt om de är ”nakna” och ”intuitiva” och 20–30 år yngre, men främst ägnar sig åt att läsa och arbeta med texter av andra män – hans barnsliga konstnärsegoism. Det eviga privilegierade lidandet som känns så svenskt, så svenskt, ofta mycket snyggt gestaltat i snabba skiftningar mellan oron över en brinnande värld och oron över de egna detaljerna. Så lätt att känna igen.

Det är lätt att döma jaget. Inte minst för hans sätt att döma andra – skoningslöst, snabbt och mördande. Det står många elaka saker i den här dagboken. Man vill ofta bara sucka: Hey Norén – det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Men det är också som om dagboksformen inbjuder läsaren till att döma, eller förlåta allt. Antingen eller. Det direkta, snabba och råsubjektiva frånsäger sig allt ansvar och all reflektion. Här finns aldrig någon dubbel blick och inte heller några tydliga tecken på hänsyn, till exempelvis partners, nära vänner eller barn. Dramatikern är inte ute efter att skydda sig själv eller någon annan. Konsten eller i det här fallet kanske anti-konsten, får kosta andras lidande. Dramatikern säger att han inte vill skada någon, men varför väljer han då att göra det?

”Jag försöker / arbeta mig fram / till ett nytt liv / där inte overkligheten / ligger över alla ting / som min dubbelexponering”, skrev Norén i Nattarbete, som utkom 1976. Arbetet pågår fortfarande. Han skriver fram ett jag. Igen. Den nya dagboksboken bör kanske betraktas som ett led i det Lars Nylander i sin Norén-avhandling Den långa vägen hem, kallat för ”en fortlöpande identitetsproduktion, en textuellt iscensatt och framskriven jagtillblivelse”.

För det är så klart ofrånkomligt att sätta En dramatikers dagbok i samband med tidigare så kallad ”dagboksdiktning”, skriven på sjuttiotalet. Poeten Norén arbetade i böcker som Kung Mej och andra dikter, Dagliga och nattliga dikter, Nattarbete och Dagbok intensivt med det skrivande, levande subjektets relation till det egna livets brutala verklighet och overklighet. Med den uppluckrade gränsen mellan minne och fiktion, mellan det egna och de andra, med en föränderlighet som är både fasa och dröm. Jaget skriver sig i dessa klara, tunga dikter som fäste och utgångspunkt, men också som gräns och svindel och omöjlighet eller förlust.

Efterordet till Kung Mej och andra dikter har blivit klassiskt: ”I fortsättningen skulle jag vilja bli betraktad som en ny författare. Jag föredrar att be om detta istället för att byta namn och födelseår. Den tidigare Lars Norén känner jag inte så väl. Träffar ni på honom så hälsa från mig.”

Lars Norén ”för närvarande” skriver saker som: ”Jag vill inte bli fången i min egen auktoritet” eller ”Jag måste sälja dagboken fast det känns som ett självmord”.

Hans ego verkar större än någonsin, men det finns tydligen fortfarande en stark drift att avliva sig själv som författare, att med hjälp av ”verkligheten” arbeta sig fram till ett nytt liv, eller en ny text, eller en ny position att skriva från. Något måste gå förlorat för att någonting ska födas.

”Det är förlusten som får oss att skriva. Förlusten är det enda kvarvarande bandet till det vi har förlorat. Det är som de stora träden, bokarna och platanerna med sina viskande lövskuggor, som finns i den faderlösa Hölderlins dikter.” står det i den nya boken. En av flera passager där dagboksprosan hejdar sig och påminner läsaren om att den är skriven av en av de största nu levande svenska poeterna. En poet som gång på gång på gång sträckt sig efter sin läsare, insisterande, som frågat: ”Väcker du mig efter utplåningen?”.

Jag säger ja visst. Skriv det som kommer efter det här.

”Poesin, som det ensamma barnets uppfinningar”.