Hans gärning går inte att sammanfatta
Lars Norén har gått bort – satte djupa avtryck i samtliga litterära genrer
Långt innan jag började skriva kritik såg jag Natten är dagens mor på Dramaten. Regissör var Göran Graffman och ensemblen bestod av Ingvar Kjellson, Margaretha Byström, Örjan Ramberg och Per Mattsson. Året var 1983 och utan att jag i någon kvalificerad bemärkelse förstod hur pjäsen förhöll sig till annat som spelades eller vad den så att säga gjorde med mig (något var det), så minns jag än i dag de intensiva, ljudlagda scenbilderna.
Framför allt var det uttrycket, de sylvassa, cyniska replikerna under det regisserade sönderfallet som pågick framför ögonen.
Natten är dagens mor blev Noréns publika genombrott, han blev ett begrepp för den familjeförödelse som pjäsen och den efterföljande Kaos är granne med Gud (titlarna från Stagnelius berömda dikt) skildrade.
Det går inte att sammanfatta Noréns gärning. Hans betydelse för den svenska lyriken, dramatiken och prosan låter sig omöjligen fastställas annat än punktvis. Den poesi han under 60-talet skrev – bokdebuten Syrener, snö skedde 1963 när han var 19 år – och som senare skulle benämnas schizzpoesi. Dessa ordmassor, ibland bokstavligen oläsliga när enstaka dikter blir bilder skapade av överskrivna textrader, fick betydelse för samtida lyriker, och pekade samtidigt fram mot hans dramatik.
Ett par romaner – Biskötarna, I den underjordiska himlen – skrivs ungefär samtidigt som Norén övergår till att koncentrera sig på dramatiken. Efter familjedramatiken, de borgerliga kvartetterna, framträder alltmer i pjäserna en tematik som fanns redan i poesin. Knarkare, prostituerade, psykiskt sjuka och andra marginaliserade grupper ges röst på scenen. De mest uppmärksammade föreställningarna var, givetvis, Personkrets 3:1 och Sju tre. Båda gav upphov till omfattande debatter.
Efter att alltmer närma sig ålderdomen hos sina dramatiska personer, döendet och allt som där ingår, skriver han den inledningsvis oerhört kritiserade dagbokssviten, En dramatikers dagbok, fyra omfångsrika band som sträcker sig från 2000 och framåt. Den senaste nådde fram till sommaren 2019. Parallellt återkommer Norén till såväl prosan (Filosofins natt 2012, Ingen 2014) som poesin (Fragment 2015, Stoft 2016).
Vad som under det sista decenniet har skett, vid sidan av att dramatiken som de senaste 20 åren också slagit igenom internationellt – Norén var till exempel den första levande dramatiker som spelades på anrika Comédie française – är att han tänjer och undersöker språket i identitetsskapande syfte. Den fragmentariska poesin och den svällande dagboksprosan har samma mål: att undersöka vem han är i förhållande till språket.
Vem blir han i språket? Vad gör språket med individen? Går människan Norén att tänka utanför språket? Språket har alltid varit det viktigaste i Noréns texter, redan 60-talets poesi bestod av fragment, av reflektioner över dess funktioner och möjligheter. Då skavde språket, det befanns ofta otillräckligt inför världens katastrofer från Förintelsen till Vietnam-kriget.
I dagböckerna blir språket mer intimt, det handlar om det skrivande subjektet och dess förhållande till sin omvärld. Om dagböckerna frågar sig hur mycket språket kan omfatta, så ställer den sena poesin frågan om hur mycket som kan omslutas genom att gestiskt peka på det där som inte står. Ruinen eller en fullständig byggnad – vilken säger mest, vilken språklig strategi leder längst? Noréns sena prosa hör till det mest intressanta i samtida svensk litteratur.
Reaktionerna som framför allt de tidiga dagböckerna drabbades av kommer att falla som löv om hösten. Så skedde med Strindbergs Svarta fanor, så sker med Noréns dagböcker. En sann uppriktighet är skoningslös. Som ett exempel kan ställas hans känslor för sin dotter, en öm och kärleksfull skildring som överträffar det mesta i den genren. Där finns samma nakna ärlighet, samma hudlöshet som när han ondgör sig eller skäller ut enskilda personer, institutioner och företeelser. Ecce homo, skulle man kunna säga: se människan Norén!
Lars Norén har satt djupa avtryck i samtliga litterära genrer: poesin, prosan och dramatiken. Han verkade som regissör – oftast av sina egna pjäser – och han var under åtta år chef på RiksDrama och en kort tid på Folkteatern i Göteborg. Han har alltid gått sin egen väg. Bristen på eftersägare, på författare som försöker skriva liknande dramatik eller prosa är ett tydligt tecken på hans i god mening auktoritativa, unika position. Han ingår i en tradition, men har inga konkurrenter.
På SVT Play finns förutom ett antal dramer av Norén, Rainer Hartlebs tiominutersfilm, Några minuter i Lars Noréns liv från 1971. I den möter vi en 26-årig Norén som just har kommit ut med första delen av Biskötarna. Han traskar runt i ett förfallet hus utanför stan. Han lägger locket på en kista av en död knarkare, träffar en äldre man där grannen nyss har dött och ett tjugotal katter har avlivats.
Redan här uttrycks intresset för de som har hamnat utanför samhället, de ensamma, de sjuka, de nerdrogade. Oblygt frågar han ut den äldre mannen, nyfikenheten är saklig och inkännande. Lars Norén var, vad man än tycker om honom, en humanist som tog tillvara på alla till buds stående språkliga möjligheter för att avslöja människan i syfte att göra henne mer mänsklig.
