För tusan, gör Sverige till fullfjädrad polisstat

Man måste hålla huvudet kallt när man läser Lasse Wierups ”Maffiapakten”

Malin Krutmeijer

helskärm

Lasse Wierup kan konsten att skriva upprörande böcker. Hans senaste, ”Maffiapakten”, är sannerligen inget undantag. Den handlar om så kallade möjliggörare i den kriminella ekonomin, alltså folk i vanliga yrken som hjälper brottslingar. 

Wierup radar upp fall efter fall och jag baxnar. Åklagare och andra domstolsanställda läcker som såll rakt in i den kriminella världen. Poliser inleder förhållanden med högprofilerade gängledare. Läkare sjukskriver gangsters för depression så att de ostört kan ägna sig åt kokainhandel och maximera sin träning med testosteronsprutor, samt sälja ur det övermått av ”oxy” som läkaren generöst skriver ut.

Fastighetsmäklare tar emot handpenningar från droghandel. Advokater tvättar pengar. Bankanställda beviljar, mot pengar under bordet, miljonlån till folk som saknar äkta anställning och vitt kapital. 

Efter bokens 345 sidor är jag så förbannad att jag är beredd på att gå med på vartenda åtgärdsförslag Wierup kommer med – ja mer än så. Hacka mobiler vid minsta misstanke! Kameraövervaka varenda kvadratcentimeter av landet! Samkör alla register som finns! Maxa straffsatserna! För tusan, gör Sverige till en fullfjädrad polisstat! Just det, var misstänksam mot invandrare från Mellanöstern också, de är alltför vana vid korruption från sina hemländer.

Det gäller att som läsare ta några djupa andetag, läsa alternativa analyser, försöka tänka själv och fundera på vilken sorts stat man vill leva under.

Lasse Wierup är med andra ord en skicklig opinionsbildare, just för att han är så mycket mer än så. Han är en nestor inom svensk kriminaljournalistik, tillsammans med Matti Larsson författare till den moderna klassikern ”Svensk maffia” (2007) och fortfarande hyperintressant att läsa. Han har ju bevakat och grävt i den organiserade brottsligheten i årtionden.

Rent allmänt blomstrar det svenska kriminalreportaget. Den som vill hänga med i vad som händer på den gängkriminella fronten har en flödande källa av tidningsartiklar, radio- och tv-program, poddar och böcker att ösa ur. Själv håller jag mig helst till etablerade författare och journalister som Wierup, Diamant Salihu och Joakim Palmkvist eftersom de gör sådan imponerande research. Dessutom kan de skriva – Wierup nog allra bäst. Alla tre håller sig strikt till genrens dramatiska konventioner och de präglar även ”Maffiapakten”.

På en solid grund av alltifrån forskningsböcker och Brå-rapporter till rättsprotokoll och egna intervjuer skapar Wierup en fascinerande berättelse där skurkar och hjältar leker katt och råtta. Hjältarna – luttrade polisutredare, envisa åklagare, uppmärksamma kontorsarbetare i statens tjänst – befinner sig i motvind men ger aldrig upp. De karismatiska skurkarna hittar alltid nya vägar att berika sig och blåsa systemet.

I krypterade chattar har de täcknamn som Dirk Diggler, Tommy Körberg och Mujaheed, och hade det inte varit för det stora EncroChat-avslöjandet 2020 så hade de nog känt sig rätt oövervinnerliga än i dag.

I sammanhanget är det intressant att jämföra med den danska tv-dokumentären ”Den svarta svanen”, om en korrupt maffia-advokat som lät filmarna sätta upp kameror på sitt kontor. Här är nämligen hjältarna frånvarande och skurkarna de enda huvudpersonerna, med följden att dokumentärens stjärna blir en medelålders Bandidos-associerad fixare med dålig impulskontroll.

Wierups bok är mer konventionell, mindre utmanande. Även om de organiserade brottslingarna också här ges ett mått av karaktär och personlighet sätts en gräns för deras underhållningsvärde. De tillåts aldrig komma i vägen för bokens ärende: rötan i systemen. 

Medan jag läser boken fortsätter utredningarna kring de fall som Wierup fördjupar sig i. Tidningsartiklar rapporterar vidare om knarksmugglingen genom Helsingborgs hamn, som ett av bokens bästa kapitel handlar om. Jag läser om en polisanställd kvinna på NOA som åtalas för att ha läckt underrättelseuppgifter till en välkänd yrkeskriminell. 

Det här bara pågår, och upprördheten det väcker är rättmätig. Samtidigt är kriminaliteten ett tacksamt mål för signalpolitik där partierna tävlar om de hårdaste hårdhandskarna. Det riskerar att samtidigt bli ett race mot ett alltmer auktoritärt kontrollsamhälle där nya lagar inte bara kan användas mot våldsbrott och ekonomisk brottslighet.

Värt att lägga märke till är att Lasse Wierup riktar sin skarpaste udd mot bankerna. Hur kan de låta svarta pengar strömma genom sina konton, och underlåta att reagera när miljonsummor flyttas omkring som en följd av telefonbedrägerier? För att de faktiskt tjänar på det?