En orubblig humanist säger tack och hej då
Tom Alandh har kommit att definiera vad public service-journalistik kan vara
”Vad är det för en linslus?” röt chefen för SVT:s nyhetsmagasin Fokus. Tom Alandhs ena öra hade råkat synas i bild i ett reportage, och sådant tolererade inte Bertil Askelöf. Reportern fick aldrig hamna i vägen för storyn, varken bildligt eller bokstavligen.
I den tredelade dokumentärserien ”Hej och tack för mig” berättar Tom Alandh varmt om sin gamle chef som lärde den unge journalisten så mycket. Han följer fortfarande manualen och ser till att mestadels hålla sig ur bild. Men hans omisskännliga, milda röst hör man – den som har ledsagat oss genom samhällsskikten i så många år.
Att kalla honom produktiv är en underdrift. Han har gjort närmare hundra dokumentärer på trettiofem år, och innan dess arbetade han med reportage och annat på nyhetsredaktionen. Över femtio år på SVT har det blivit.
Det är typiskt att när Alandh nu ska sammanfatta sin gärning så gör han det genom dem han berättat om. Han nämner kändisar som kungen, Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk, men mest talar han om alla de andra. Kåkfararna, missbrukarna, de psykiskt sjuka, de gamla och svaga, de handikappade, kvinnorna vid löpande band och i sjukhuskorridorer, männen i verkstäderna, folk som blivit vräkta eller arbetslösa – den lilla människan, ofta i hjälplös kamp mot systemet och byråkratin.
Gång på gång utbrister han att just den här personen glömmer han aldrig. Han glömmer inte sina medarbetare heller, som fotografen Björn Henriksson och klipparen Karin Helander. Hela serien är en vänlig och tacksam tillbakablick.
Jag ser (om) några av de filmer som finns på SVT Play – ”Mörtfors-Tarzan”, ett par av filmerna om Martina, Bergmans hushållerska med flera – och försöker inta ett kritikerperspektiv men det är svårt. Alandhs filmer har visats i public service under hela mitt liv. Ja de har rentav definierat vad public service-journalistik är eller åtminstone var: att skildra orättvisor och ge röst åt dem som ingen har, att lyfta fram enskilda öden och visa hur de speglar vårt samhälle.
Jag har bara lyckats hitta en enda annan kritiker som också verkat en aning provocerad
Det har hänt att jag retat mig lite på hans mjuka handlag och det vemod han alltid sveper in sina huvudpersoner i. Ackompanjerad av nostalgisk musik dröjer kameran gärna vid diskbänkar och bordslöpare, kaffekoppar och valkiga händer, institutionskorridorer och den sortens offentlig miljö-estetik som formligen skriker ”folkhemmet” eller ”DDR-Sverige”, vilket humör man nu är på.
Jag överdriver lite nu, och jag har bara lyckats hitta en enda annan kritiker som också verkat en aning provocerad. En gång i forntiden – 2006 närmare bestämt – skrev Linna Johansson såpass spetsigt om Alandhs ”Blott en afton bor jag här”, att regissören faktiskt gick i svaromål i facktidningen Journalisten.
”Det var det vanliga Alandhska greppet: ett svenskt vardagsrum, parkettgolv, landskapsmålningar”, skrev Johansson i Expressen. Hon menade dessutom att Alandh inledningsvis skyggat för att visa huvudpersonen Mattias Agnesund i bild eftersom han led av muskeldystrofi. Annars var det som vanligt snyggt och ”bergsäkert”: ”Det finns inte en Alandh-dokumentär som inte funkar”, skrev hon. Det var ingen komplimang.
I ”Hej och tack för mig” är Alandh ibland själv retrospektivt självkritisk, men då handlar det aldrig om grundperspektivet eller det filmiska hantverket. En gång blev han arg på en sjukvårdsbyråkrat å den orättvist behandlade huvudpersonens vägnar. Inte bra alls, konstaterar han: indignation är inte lika med engagemang. Inför slutscenen i en annan film undrar han: ”Skulle man idag kunna vara så tendentiös och smaklös?”.
Sedan reser han frågan om det verkligen är dokumentärfilmer han gör. Som sann journalist låter han en expert besvara den, nämligen dokumentärfilmaren Kåge Jonsson som slår fast att det Alandh gör är reportage eftersom han använder speakerröst, och dessutom frågar folk hur de upplever sin situation.
Här finns en moralisk uppfordran till inlevelse i våra medmänniskor och deras omständigheter
Det är en snäv definition. Självklart är Tom Alandh dokumentärfilmare. Hans stil och perspektiv är fjärran från journalistiska skjutjärn med stursk uppsyn som bankar på folks dörrar medan kameran rullar. Den skiljer sig också från mycket av den samtida dokumentärfilmens estetik som kan mixa handkamerasekvenser, hemmavideor och animationer med spektakulära vyer och närbilder.
Alandh arbetar med ett lugn och tålamod som är förbluffande effektivt. När jag under några dagar badar i hans filmer framträder något mer än den milda nyfikenheten och den hantverksmässiga perfektionen. Här finns en moralisk uppfordran till inlevelse i våra medmänniskor och deras omständigheter. Han talar till det bästa i oss. Hans filmiska livsverk bildar en mäktig gobeläng av orubblig humanism.
Fotnot: ”Hej och tack för mig” finns på SVT Play från och med i dag och första delen visas i SVT1 onsdag den 10 januari.