En debut som gör ont
Carl-Michael Edenborg läser en briljant roman
Uppdaterad 2017-10-09 | Publicerad 2017-09-29
En roman som beskrivs som ”Bellman noir” får snålvattnet att rinna till på mig, trots att det gått inflation i ordet. Niklas Natt och Dag på fliktexten till sin debutroman 1793 skamlöst hänger fram sin adelssläkt (Sveriges äldsta) och dess bravader lyckas inte dämpa min naiva förväntan.
Givetvis har jag min kritiska misstänksamhet. Men snart är jag förtrollad och läser allt ivrigare. 1793 är en bladvändare, men inte av det snabbmatsaktiga slaget. För den tid och det Stockholm som författaren skildrar så intensivt handlar inte om krinoliner, rokoko och sirliga förgyllda möbler. Han vägrar nådlöst vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen, sjukdomen.
Den röda tråden i romanen, som berättas i fyra avdelningar som alla kastar olika slags ljus över intrigen, är ett slags deckarhistoria: ett vattenlik hittas i Fatburen, numera Södra stationsområdet, på den tiden ett stinkande träsk som gett namn åt kvarter som Dykärret.
Två män, ett omaka par, även de stympade och döende, förenas i en envis kamp för att ta reda på sanningen om det avskyvärda fyndet: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en längre tid innan han tillåtits att dö, en bild av naken skräck, av människans reducering till stumt kött, av gränslöst hat.
Vi känner igen statisterna: paltarna, hororna, alkisarna, de tiggande veteranerna, de arroganta ämbetsmännen, de stroppiga adelsmännen, de försupna prästerna. Men i Natt och Dags roman är landskapet (för)vridet några snäpp till: han skildrar tiden för Reuterholms diktatur (1792–1796) som en postapokalyps, bitvis nästan outhärdligt dyster, där alla drömmar förbränns, allt hopp blir till skit.
Då och då, mitt i detta tröstlösa, kolsvarta, vämjeliga, kastar han skickligt in korta scener av sorgsen ömhet som drabbar desto hårdare därför att de inte tycks beräknade att skänka läsaren hopp utan snarare för att ännu mer accentuera livets omöjlighet.
Om du faller i tårar då och då är det inget att skämmas över: den här romanen ska göra ont. Och kanske finns det i Niklas Natt och Dags briljanta debut rentav en sens moral: det som föddes ur denna ståndssamhällets apokalyps var något bättre: demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter. Det var helt enkelt inte bättre förr.