Mammaporträtt som slår mot klassamhället

Patrik Lundberg skriver om kvinnorna som Sverige svikit

Jenny Högström

helskärm

När ”Vem dödade min far” av den franske författaren Édouard Louis utkom på svenska 2019 skrev författaren och journalisten Patrik Lundberg om den i Expressen. Det var ingen regelrätt recension.

I stället var det ett svar på Louis korta bok om hur klassamhället och den franska politiken kört hans far i botten där Lundberg helt enkelt korsklippte Louis berättelse och analys med den om sin egen mor, som dog 2018, 67 år gammal. J'accuse, skrev Louis. Metoo, svarade Lundberg.

Detta var embryot till hans egen korta roman Fjärilsvägen som landar ibland oss i dag.

Men också till hans Sommar i P1 och otaliga intervjuer.

För så fort artikeln publicerades blev det uppenbart: på samma sätt som Édouard Louis romaner tycks svara mot en brist i berättelsen om Frankrike – en berättelse om underklass, landsort, homofobi, rasism, fattigdom, sjukdom, våld och misär – tycktes Lundbergs text fylla ett gapande tomrum i berättelsen om Sverige. En blind fläck i vår underbara självbild.

Det var helt enkelt en berättelse som krävde att berättas. Den om ”arbetarklassens och landsbygdens osjungna hjältinnor”, som Lundberg skriver. Om hans mamma: Ingrid Birgitta Lundberg.

Som mångårig krönikör, tillika författare med självbiografiska anslag, var det inte första gången Patrik Lundberg skrev om sin uppväxt i Sölvesborg i Blekinge, det var inte första gången han skrev om sin mamma, om psykisk ohälsa, alkoholism, och hur hon efter skilsmässan blev ensam med två barn, deltidsarbete och bolån i finanskrisernas Sverige.

Men genom Louis hittade han formen. Dutilltalet. Inramningen.

Patrik Lundbergs första mening lyder: ”Sista gången jag såg dig förstod jag att du var död.” Han möts av sin mor som är svårt sjuk i diabetes och stödd på en rullator.

Nästa stycke, kontrast: ”När du föddes fanns det hopp, även om ditt liv.”

Sedan skildrar Lundberg lugnt, metodiskt och med varsam hand moderns och så småningom även sin egen historia, som också, gör han hela tiden gällande, är en historia om Sverige. Politiska löften, beslut, realpolitik.

Det är berättelsen om en duktig och skötsam arbetarkvinna och engagerad socialdemokrat, hon träffar en man, de bygger hus på Fjärilsvägen i Sölvesborg, de adopterar två barn från Korea och allt tycks frid och fröjd.

Men folkhemmet är byggt för två och när faderns otrohet avslöjas och hon blir ensam mamma, blir det hårt. Och sedan hårdare.

Avslutar gör Lundberg med en lågmäld vidräkning med makten. ”Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker” konstaterar han. ”I alla andra grupper ökar livslängden.”

Hur i helvete kunde vi låta det hända? kan man utbrista uppbragt. Hur kunde det bli så här? Det bland många andra saker visar Patrik Lundberg i Fjärilsvägen, som är hans version av sagan om det förlorade folkhemmet.

Och jag ska strax sluta att jämföra med Édouard Louis – men det som störde mig med hans bok, hur angelägen den än må vara och hur rasande han än har rätt att vara, är att hans emfas och eftertryck ibland ställer sig i vägen.

För en så skicklig skribent som Patrik Lundberg, som genom sina många krönikor slipat bort den här typen av effektsökeri, är detta sällan ett problem.

Hans prosa är precis så rak och saklig som det krävs.

Läsaren får exempelvis dra sina egna slutsatser av att föräldrarna brände sprit i källaren. Av moderns självmordsförsök som kryper fram i efterhand gör han inte heller mycket väsen. Eller det man anar av misären på slutet.

Och så den där känslan för nyanser. Jo, de kanske var fattiga, men det fanns alltid någon i klassen som var fattigare, ”alltid någon att ogilla mer än två koreaner”.

Det finns mycket att säga om fattigdom och skam, och om medelklassen som inte pratar om pengar, och Lundberg skildrar det väl.

Men vi har också Birgittas stolthet över sina barn. Hennes kamp för att de ska ha det bra. Kampen för deras klassresa.

För det fick hon offra en hel del.

När jag läser porträttet av henne tänker jag på Annie Ernauxs böcker om sina arbetarklassföräldrar och sin klassresa – Min far och Kvinnan. Något av underklassens språk – dialekt, bristen på ordförråd, grovkornigheten – lyckas även Patrik Lundberg fånga.

För mig som är från trakterna alldeles i närheten är detta lite extra gripande.

Jag läser en DN-artikel om sorg och bearbetning i svensk kultur i höst, där Patrik Lundberg såklart är intervjuad. Och en sorgesång är den absolut, Fjärilsvägen.

Samtidigt är det en sorg djupt förankrad i klassamhället, en sorg oskiljaktig från politisk analys. Närmast tänker jag på Judith Butlers begrepp ”sörjbara liv” som handlar om vilka människor som efter döden får ett ansikte, ett namn. Vilka som anses ha ett människovärde och en rätt att sörjas, bli ihågkomna.

Det kan handla om ett krigsoffer i Mellanöstern. Det kan handla om en gängkriminell ung man. Det kan, tänker jag, handla om Patrik Lundbergs morsa.

För utan en stridbar och begåvad son som han hade hennes öde fortfarande varit obesjunget.

I vad han kallar för sin kortaste krönika genom tiderna skrev Patrik Lundberg en gång: ”Alla människor är värda lika mycket.”

Vi kan tycka det är basic och banalt.

Men det återstår fortfarande för oss att bevisa.

<div data-tipser-pid="5f1038599c4ead0001f58035" data-tipser-view="compact"></div>