Den gamla och slutet

Döden blir snygg i Charlotte Qvandts debutroman

Pia Bergström

Äldre kvinnor är sällan ­huvudpersoner i nyutgivna romaner. Karin i Charlotte Qvandts lyriskt avskalade debutroman Strålgångar är inte bara äldre utan också märkligt gammaldags med sina silkesstrumpor med söm, sammetsdräkt med hyskor, hatt med flor och ett levnadssätt i övrigt som befann hon sig fortfarande på 50-talet eller i en tragisk film av Ingmar Bergman från ungefär samma tid. 

I Karins inre har tiden liksom stannat i ett krampaktigt ensamt nu sedan hennes syn börjat försämrats. Läkaren ger henne i bokens början beskedet att hon håller på att bli blind och att det inte går att ­göra något åt det. 

Qvandt har tidigare gett ut flera diktsamlingar och språket är imponerande behärskat, luftigt och precist. Vi får följa Karins dagar i det stora huset med trädgård utanför en mindre stad. Krisen i hennes inre och minnena från förr, särskilt de smärtsamma kring brodern Osvalds sinnessjukdom upptar henne mer än de vardagliga sysslorna. Men hon vill inte att någon ser hennes vånda, att be om hjälp är henne främmande: ”Jag behöver ingen!” 

Hon planterar en vit rosbuske på makens Birgers grav. Hon hälsar på hos Osvald som tynar på en stillsam, låst och välordnad mentalvårdsklinik av ett slag som inte finns längre och när hon kommer hem igen börjar hon gå igenom, sortera och rensa ut bland sina saker: allt dammigt bråte på vinden, fotoalbumen, dagböckerna, de gamla onödiga tunga möblerna och den avlidna maken Birgers uppstoppade jakt­troféer, vildsvin, råbockar, björntänder, silverbesticken hon inte längre behöver …

Hon kan inte alls ta det lugnt och inte oroa sig som läkaren sagt, utan börjar i stället i en desperat kraftansträngning försöka ordna upp sin tillvaro samtidigt som synfältet minskar och närminnet glesnar. En ursinnig, tapper döstädning som verkligen inte leder till frid, utan utmattning och kärlkrampsanfall, och ökad förvirring.

Ändå är allt det svåra så vackert. Karins kamp mot ljusets och tidens avsmalning tvingar nog varje läsare mot den fråga hon bara ­vågar viska till sig själv: ”Hur dör man?” 

Men blir Karins sista tid mer gripande, hennes öde tyngre, mer sorgset lysande med denna litterära ­rening från det fula i miljö och tidsmarkörer? Jag vet inte. Kanske. Själva poesin i det hela känns i alla fall märkligt tröstande.

Döden blir ju snyggare, med vita rosor.