Så gör banken pengar av luft
Kajsa Ekis Ekman om en passionerad stridsskrift som varnar för ny finanskrasch
Publicerad 2017-02-02
RECENSION. Vad gör en bank? De flesta av oss lever nog kvar i föreställningen att en bank är ett slags mellanhand. En plats som pengar passerar igenom: man sätter in och tar ut, man lånar och lämnar tillbaka.
Inget kunde vara mer fel. Bankerna skapar pengar ur tomma intet, har makt och privilegier likt inga andra företag, bestämmer sina egna regler, fuskar med siffror, trixar med räntor, blåser upp bubblor och när allt går åt helvete blir de räddade av skattebetalarna.
Allt detta enligt Svenska Dagbladets prisbelönte ekonomijournalist Andreas Cervenka som med sin bok Vad gör en bank? har skrivit den mest passionerade stridsskrift mot banker jag någonsin läst. Det är intressant att det är Svenskans journalister – Carolina Neurath, Joel Dahlberg och Cervenka själv – som står för den skarpaste bankkritiken i Sverige i dag. De förtjänar att läsas av alla, för bankerna har dig i sina käftar vare sig du vill eller inte och det är dags att vi förstår vad de håller på med.
Andreas Cervenka avtäcker här pedagogiskt hur en bank fungerar. Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbanken. Nästan alla pengar skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick – de fanns inte innan.
För banken räknas dessa pengar som en tillgång, eftersom de är en fordran på dig. Då bolån betraktas som nästan riskfria, behöver banken inte räkna det som att de verkligen lånat ut tre miljoner, utan kanske mindre än hälften – så i praktiken räcker det att de har tiotusen kronor för att kunna låna ut tre miljoner. Detta kallas riskvikt. Och utan att ha byggt eller renoverat en enda lägenhet, har bankerna med denna organiserade lögn lyckats få sju av tio svenskar att lydigt betala in delar av vår lön till dem varje månad. DET är däremot riktiga pengar – för vi har arbetat ihop dem. En lönsam affär för bankerna: ge bort luft och få tillbaka pengar med 25 procents avkastning.
Boken inleds med en intervju med vd:n för isländska Kaupthing bank, som arrogant förklarar för Cervenka att deras enorma vinster (tio gånger så stora som landets hela ekonomi) beror på att ”vi är väl helt enkelt smartare än alla andra”.
I sista kapitlet sitter vd:n i fängelse, dömd till fem och ett halvt år för bedrägeri.
Men i resten av världen går de bank-direktörer som orsakade 2008 års finanskris fortfarande fria. De flesta banker räddades av staten, medan de som betalar priset är löntagare i USA och södra Europa.
Cervenkas tes, som han driver med kraft och halsbrytande metaforer boken igenom, är att Sverige står på randen till en ny finanskris. Våra privata skulder ligger på 248 procent av BNP, och vi är ett av de länder i världen där det privata skuldberget ökat mest. Våra löner stiger inte nämnvärt, men det gör våra skulder. För att vi ändå ska klara av det hela har minusränta införts, vilket lett till att bankerna tjänat miljarder då de fortsätter ge ut lån och ta ut ränta av oss.
Allt detta, samt det faktum att statspapper är dyrare än på 5 000 år (!), talar för att vi befinner oss i alla bubblors moder. Att sia om framtiden kan ju vara vanskligt och Cervenka garderar sig: det behöver inte bli en krasch, det kan också ske en mjukare nedgång – men poängen är att samhället fortfarande inte byggt skyddsvallar mot finanskrascher. Basel III-reglerna som antogs nyligen har bara höjt kapitaltäckningskraven marginellt.
Cervenkas brist är att han inte förklarar hur bankerna hänger ihop med resten av samhället. Delvis för att boken är en samling krönikor som tidigare publicerats i SvD, vilket gör att de tenderar att bli rappa och polemiska snarare än en grundläggande genomgång. Men också för att han tycks se banken som en enskild enhet snarare än en del av det kapitalistiska systemet.
Som Paul M Sweezy skrev redan 1942: ”Keynesianer rycker det ekonomiska systemet ur sitt sammanhang och behandlar det som om det vore en maskin som ska skickas till verkstaden för översyn av reparatören, staten”.
Att finanssektorn tillåtits att växa sig så stor och okontrollerad beror ju på den profitnedgång i resten av ekonomin som lett mängder av företag att i stället satsa på finans. Samt på hela den lyckosamma kapitalets klasskamp som gjort att lönerna inte kan driva konsumtionen uppåt, och lånen tar därför deras plats. Bubblor sker ofta just i tider av ökade klyftor. Lösningen ligger därför inte enbart i, som Cervenka skriver, att bankerna inte ska få fortsätta skapa pengar, utan också i bättre ekonomisk fördelning.
Cervenkas naivitet blir särskilt tydlig i kapitlet om de superrika: ”Vad driver då den rikaste promillen? Kanske en så enkel sak som fåfänga. Saudiprinsen Al-Waleed bin Talal lär ha varit nära till tårar när han halkade ner på Forbes rikinglista … ” Psykologin blir här tillflykten när analysen brister, för Cervenka förmår inte förklara ackumulationen av rikedom som det kapitalistiska systemets själva kärna, utan måste förlägga det utanför – som en personlighetsbrist hos människan.
Men om bankdirektörerna är lyckliga eller hålögda är inte poängen. Utan att det kapitalistiska systemets lag lyder ”Ackumulera eller dö!” De måste vara hänsynslösa i jakten på vinst, annars tar någon annan deras plats.
Det är inte upp till oss att psykologisera, däremot att sätta stopp för deras framfart på vår bekostnad. Det är dags för ett uppror mot bankerna. Cervenkas bok är en bra början.