Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Brokig kultur fångas väl i fartfylld, drastisk såpa

Pia Bergström läser livfull chick lit av Ayòbámi Adébáyò

Publicerad 2017-11-10

”Stanna hos mig” är Ayòbámi Adébáyòs debutroman.

Melodramatisk är den, men också bitskt underhållande, den 29-åriga Ayòbámi Adébáyòs debut-roman ”Stanna hos mig”. En livfull chick lit-saga med tragiska förvecklingar om ett ungt äktenskap i 80-talets politiskt oroliga men ekonomiskt expansiva Nigeria.

Blivande revisorn Akide och den unga vackra oskuldsfulla Yejide träffas redan på universitetet i Ife. De gifter sig, skaffar hus och han ger henne en bil och en egen frisersalong som hon kan chefa över, en dröm hon haft sedan hon blev expert på att fläta sina väninnors hår på gymnasiet. (Flätat hår verkar för övrigt vara mer än en snygg frisyr i Nigeria. Jag kommer ihåg att Chimamanda Ngozi Adichie skrev om hårflätors betydelse för nigerianska kvinnors identitet i sin roman ”Americanah” 2013)


Och trots att militärkupperna avlöser varandra, val annulleras för att presidenten vägrar acceptera resultatet, grannskapets poliser samarbetar med banditer för att stjäla rikt folks elektronik-prylar så lever Akide och Yejide ett gott medelklassliv bakom sina höga taggtrådsprydda staket.

Det enda de inte har är barn. Det blir inga, trots medicinska undersökningar som inte ger några svar. Akides dominanta men outbildade mamma tror givetvis att det är Yejides fel och tvingar sin son att bakom ryggen på Yejide ta sig en andra, yngre hustru. Hon engagerar dessutom mirakelpräster och örtgubbar. Men det blir ändå inga barnbarn.

Inte förrän Akide i hemlighet ber sin bror om hjälp, den notoriskt otrogna slarvern Dotun.


”Stanna hos mig” tar ut svängarna, fartigt och drastiskt, som tv-dramaserier kan göra för att fånga uppmärksamheten. Men såpaintrigens känslostarka brygd med sex och lögner, onda styvmödrar och döende anemiska barn är inte det som fångar mig mest.

Det är själva miljön som är intressant, hur de olika människorna lever, hur de tänker, vad de värderar hos sig själva och andra i detta bara halv-moderna patriarkala samhälle där vidskepelse och gamla traditionella värderingar samexisterar med ekonomisk rationalitet, medicinsk kunskap och högteknologi. Denna brokiga, disharmoniska och konfliktfyllda kultur fångar Adébáyò så bra.

Bara det här med månggifte och fruarnas inbördes relationer är ju en hel värld i sig, med rangordning, intriger och maktstrider, ett märkligt litet kungarike som man får insyn i. Yejide, vars mor dog när hon föddes, har både sina egna tre missunnsamma styvmödrar och Akides maktfullkomliga mamma mot sig i sin kamp för att vara både självförsörjande yrkeskvinna och mor och ha Akide för sig själv. Inte alls självklara mål för en kvinna i dagens Nigeria.