Kvinnosoldaternas öde i Röda armén ger blodsmak som består
Publicerad 2012-09-28
Svetlana Aleksijevitj lyfter fram traumatiska skildringar i antikrigsskildring
Genom historien har kvinnor som erövrat manliga domäner tvingats vara dubbelt så bra för att rättfärdiga sin plats. Det gäller också kvinnor som stridit i krig. Den vitryska (eller belarusiska som de själva vill kalla sig) journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs intervjubok Kriget har inget kvinnligt ansikte lyfter fram några av den miljon kvinnliga soldater som stred i Röda armén under andra världskriget. Det här är författarens mäktigt ambitiösa debut från 1984, som gavs ut i ocensurerad nyutgåva 2004. Den sistnämnda är här, elegant översatt av Kajsa Öberg Lindsten.
Svetlana Aleksijevitj är mest bekant för svenska läsare med reportageboken Bön för Tjernobyl, men större delen av hennes författarskap är oöversatt, trots mängder av internationella priser. Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare, vida känd för sin specifika metod att låta människors berättelser fungera som ett körverk, ett oratorium.
Kvinnorna i den sovjetiska armén befann sig i alla slags positioner som skickliga prickskyttar, läkare, stridsvagnsförare, ingenjörsplutonschefer och partisaner. Ofta tvingades de böna och be om att få bli soldater, många av dem var tonårsflickor.
Under läsningen blir jag påmind om Anita Goldmans fascinerande Snäckans sång, där hon porträtterade kvinnor som utmärkt sig särskilt som stridslystna soldater, från amasonerna till sadistiska torterare under andra världskrigets naziläger. Men i Aleksijevits bok hör vi dem själva berätta i guldkorn framvaskade ur oräkneliga intervjuer, rytmiskt och gripande som ljusgestalter uppstigna ur mörkret för att vittna. Varje röst blir en monolog, en kortnovell. Ett effektivt grepp, för läsaren kommer nära varje person, nära det ”lilla livet”, vid sidan av dödandet och släpandet av lik. Utdelning av mensskydd, giftermål i en skyttegrav strax före anfall, och födslar. Nätterna då de försökte freda sig för sexuellt utsvultna män.
Som krigsskildring är den inte lik något annat jag läst (av män, om män), den ger bestående blodsmak i munnen, bör läsas i små doser åt gången.
Flera av kvinnorna säger att rött blev en omöjlig färg efter kriget. De kände skräck också för himlen, ”vågade inte ens vända blicken uppåt”. Kvinnorna har tigit och skämts, berättar för första gången under stor vånda. Efter kriget blev de aldrig hjältar som männen, de blev okvinnor, några man inte gifte sig med. Många levde ensamma, med hela det autonoma nervsystemet förstört för livet.
Aleksijevitjs bok är en fantastisk antikrigsskildring som jag önskar alla läste. Den ingår i hennes outtröttliga kartläggning av utopins röster. Sedan tio år tillbaka arbetar hon på ett verk om ”slutet för den röda människan – en utopis sammanbrott”.
I Belarus är Aleksijevitjs böcker förbjudna, men när världen läser, nås landsmännen bakvägen.
Hon är högt respekterad och läst i hemlighet i hemlandet där diktatorn Lukasjenko ytterligare dragit åt tumskruvarna för yttrandefriheten.
Ord är inte människor, ord går inte att döda och begrava.
Anneli Jordahl