Gränsen mellan vården och våldet är tunn
I ”Naturliga beteenden” får mödrandet vara något komplext
Publicerad 2022-12-25
Det finns inget verb för moderskapet, skriver Golnaz Hashemzadeh Bonde i sin tredje roman Naturliga beteenden. ”Mamma är något man blir, inte något man gör. Vi pratar inte om att mödra, om att bli mödrad.”
Det handlar om Lilly, vartannat kapitel som flicka och dotter till den frånvarande skiftesarbetande ”mamma” (som hon kallas trots att perspektivet är tredje person) och vartannat kapitel som vuxen kvinna, själv redo att bli mor.
Lilly väntar på mamma, längtar hett efter mamma, men när mamma väl kommer hem från jobbet är hon trött, irritabel och bedrövligt resistent för dotterns behov. Hon ligger förvånansvärt ofta i badet, och den duktiga dottern tassar runt som en stum, osalig ande på helspänn inför mammas utbrända hyperkänslighet. Låt oss kalla det ”att döttra”. (Att ”söna” ligger inte lika bra i munnen, men jag ser fram emot romanen.)
När jag googlar ”att mödra” vill google givetvis kasta om bokstäverna till ”att mörda”. Och visst är mamma en sorts maktfullkomlig bödel av barnets självkänsla. En honkatts bristfälliga mödrande får agera bild för brutaliteten – det som kunde ha blivit en ullig tröst förvandlas till skräck i reproduktionens tecken.
Lily är en flicktyp jag känner igen, en tyst och plågad varelse, hade det varit en film hade kameran ständigt smekt hennes ansikte. Hur den bottenfrusna flickan sedan lyckas göra affärskarriär och fånga ett sånt där bedrägligt präktigt mansexemplar som Marcus är ett av romanens frågetecken. Det måste ha krävt en enorm ansträngning. I synnerhet eftersom den vuxna Lily fortfarande tycks instängd i sin stumhet. Men jag köper det.
För arvet lever vidare i en ny form av ensamhet: klassresans ensamhet. Medan alla andra är hemmastadda i världen förblir Lily en främling. Marcus välbärgade kärnfamiljshem, med både mor och far och knastrande brasa i salongen, bidrar inte på något sätt till hemmakänslan.
När Lily själv får barn agerar hon därför som ”ensam mamma”, en överkompenserande, kontrollerande sådan, för vilken omgivningen mest blir till hot. Och precis som med mödra och mörda kan man kasta om bokstäverna så att vård blir våld, om ni förstår vad jag menar.
Det är möjligen psykologiskt trovärdigt att utifrån den självvalda isoleringen blir folk runtomkring staffagefigurer. Onödiga, platta. Som metafor håller det nästan, men bara nästan, eftersom det gör själva romanen fattigare.
Naturliga beteenden bär också på skavanker i form av övertydligheter och klichéer, här finns klumpiga formuleringar som: ”En mjukhet bortom vad förståndet kunde kategorisera.” Men trots att berättelsen stundtals spelar skillingtryckets tårfyllda mollackord tycker jag om den. Att mödra får vara något komplext, närapå enigmatiskt. Inuti Lilys bubbla lever och bultar det. Och det är det som är intressant, även litterärt: inte att det är perfekt, utan att det lever.