Så gör landets hårdaste nypor med klottrarna
Publicerad 2012-06-04
Ny bok om nolltoleransen mot ungas kreativitet
SAKPROSA Det är fult, kriminellt och skapar otrygghet. Eller så är det en inkörsport till kriminalitet. Argumenten för en nolltolerans mot graffiti har länge varit sig lika. Jacob Kimvall visar i sin lilla bok Noll tolerans. Kampen mot graffiti (Verbal förlag) hur ogrundad argumentationen har varit och hur obetänksamt man i Stockholm (för det är mest Stockholm det handlar om, staden med den hårdaste policyn mot ”klotter”) anammat doktrinen Zero Tolerance från New York.
Zero Tolerance är enkelt uttryckt att slå hårdare mot små förseelser för att därigenom hindra grövre brott. En kriminologisk hypotes som blev en metod för polisen. I Stockholm blev metoden i stället en ideologi, som trummats in med framgång. Få ifrågasätter den föga prövade idén att lagliga väggar skulle leda till att stan krossas under färgmassorna. Graffitin skulle bre ut sig helt ohejdat. Som en sorts virus.
Det är lätt att med Kimvall föreställa sig etablissemangets skräck för den ohejdade kreativiteten. Och ännu lättare att bli väldigt arg på envisheten hos de makthavare som inte kan inse att stigmatiseringen och kriminaliseringen av unga människors aktiviteter inte kan vara annat än destruktiv.
Boken avslutas med ett efterord av den finske kulturministern, Paavo Arhinmäki, som gläds åt att man där skippat nolltoleransen. I Helsingfors finns också F-65, graffitimålare över 65. En möjlig framtid för pensionerade nollvisionärer här hemma.