Och mitt i eländet: optimism

Ulrika Stahre

ULRIKA STAHRE som konstturist i Istanbul

Biennalen i Istanbul firar jämnt och gör det med en spretigare utställning än någonsin. Curatorn Hou Hanrou har drivit biennaltanken till en sorts spets där den traditionella utställningen (enorm, svåröverskådlig, som det ska vara, elefantiasisk) spruckit i kanterna och börjat sippra in i – ja vad? I stan, förstås, med nattvisningar av konstfilm på konstvärldsfrämmande platser, och i nätverksbildandet, med hjälp av flera pågående projekt, seminarier, workshops.

Biennalen är mindre av nöjesfält för tillrest press, och konstturisterna, sådana som jag, kommer alltså lite snedare in i handlingen än vanligt. Det urbana – som är nyckelordet tillsammans med det globala – blir en jätteorganism och att bevaka biennalen kräver nästan att man bor här. När konsten smälter in i vardagen blir den lika svår – eller lätt – att begripa som all annan vardag.

Biennalens ryggrad utgörs av tre utställningsplatser, alla med varsitt tema. Intill Taksimtorget i den hippare delen av stan ligger AKM – Atatürk Kültür Merkezi – ett kulturhus byggt på 1970-talet. Sedan kommer IMÇ – Istanbul Manifaturacílar Çarsísí , ett sex kvarter stort köpcentrum byggt på 1950-talet – och Antrepo No 3, ett hamnmagasin. Samtliga platser deltar i en pågående gentrifiering och Hou Hanrou har valt att scenografiskt placera dem i ett lokalt och globalt sammanhang genom att lyfta fram konstverk som så att säga samtalar med byggnaden.

På AKM kallas utställningen Burn it or not?, syftande på ett förestående rivningshot. De konstverk som visas tematiserar byggnader och minne, byggnader som framtidsprojekt, som rum, liv, död, politik. Nancy Davenports fotoserier The Apartments och Campus handlar om alla de här sakerna men utan att göra betraktaren säker på någonting. Osäkrar gör också Nina Fisher och Maroan el Sani i sina gemensamt producerade filmer där filmhistoria möter arkitektonisk form – visade i trappan, med naturlig gradäng.

Platsen gör också temat till modernism, i sig. Modernism som framtid, framsteg, homogenitet. Världen är full av modernistiska monumentala byggnader och lika full av krafter som vill riva dem, av politiska skäl som i Berlin, eller av kommersiella som i Istanbul. Frågan om bevarande är inte lätt och reds inte ut.

Mest kaotiskt – som en jättelik marknad eller festival, med en ljudmatta skapad av skrik, sång, slagord – är utställningarna på Antrepo no 3, som tematiserar migrationen, människan på väg. Här visas dels Entre-polis, dels den nattöppna Dreamhouse. Utställningarna krokar i varandra, men Dreamhouse är en lågtempoutställning, en skir fantasi, en plats för andra tankar. Mycket kuddar och film. Här finns också Gunilla Klingbergs oväntat flippade Cosmic Matter där Nasa-kolonisering av månen korsar new age-dito och alltsammans möter oss i mönster, remsor som för tanken till tvång, till polisavspärrning, till hot.

Tematiken är definitivt friare och bredare på både Entre-polis och Dreamhouse och verken har fått sina gömmor, sina hörn och rum. Människan som politiskt subjekt är kanske ett tema, det går igen i Ivan Grubanovs teckningar från Haag-tribunalen och Milosevics ansikte som fyller sida efter sida i skissblocket. Ibland bara en linje, ibland en oval form, ibland med dragen ifyllda. Han tycks säga något. Teckningarna visas som diabilder, en distansering som förefaller nödvändig. Den förlorade maktens anatomi – bara ett exempel på hur flera verk behandlar något som är nära gränsen, nära vad människan klarar av, nära konflikten, sammanbrottet. Kutlug Atamans lilla film där han samtalar med en äldre kvinna är ett utmärkt exempel. Hon minns inte, känner inte igen. Utom Atatürk förstås, han med mössan. Någonstans i undertexten skymtar det armeniska traumat, men bara som ett gammalt bortglömt minne. Filmen visas tillsammans med en annan rekonstruktion av minnet, Atom Egoyans återuppväckande av Aurora Mardiganian, en armenier som fick sin historia om folkmordet berättad av Hollywood. Här finns hon i sju upplagor, en universalisering av lidande – och en estetisering. Vad man kan gilla med Atamans gamla dam är att han skildrar henne så kärleksfullt. I en lång loop dessutom: var börjar förvirringen, hur tar den slut?

Mer tydligt politiskt blir det på IMÇ:s World Market, med globaliseringen som tema. Här skildras bybornas protester mot cyanidanvändning i guldhanteringen i Inay, Turkiet (filmer av Ege Berensel, Serhat H. Yalç?nkaya, Banu Onrat), slummen utanför Beijing ( Ou Ning och Cao Fei), arbete i Tijuana ( Vicky Funari och Sergio de la Torre) och Turkiet ( Ömer Ali Kazma). Tillkommer gör flertaliga verk där strukturer analyseras och presenteras i väggplanscher, diagram, foto, text.

Platsen är en stad i staden och utställningen lyckas vara en mikroglobal happening. Burak Delier syr Parkalynch, en polismisshandelssäkrad jacka, och Ursula Biemann reser runt i Kaukasus i oljepipelinens spår och intervjuar arbetare, prostituerade, jordägare. En installation som i mycket representerar biennalen: politiskt engagerad, nära sitt ämne, utan pekpinnar.

Den här nogsamma tematiseringen gör visserligen utställningarna gripbara, men förtar ibland verkens egna kvaliteter. De blir illustrativa, eftersom de inte bara är underställda temat utan också infogade i ett arkitektoniskt, socialt, kulturellt, ekonomiskt och urbant sammanhang. Detta är inget nytt för Istanbul-biennalen, det är bara än mer konsekvent genomfört. Precis som när det gäller biennalen i Berlin – där en liknande typ av platsdiskussion brukar föras – har vi att göra med en stad som både har en mättad historia och en position på gränsen. Och just därför en ovanlig dynamik förstås.

Optimismen då? Ja, den finns i temat, i framlyftandet av mindre kända aspekter och händelser. Politisk konst är ett svårt begrepp, eftersom konsten knappt kan lämna konstvärlden, hur mycket den än presenteras på nya sätt. Optimismen finns ändå i själva görandet. Den finns också i den stundtals lakoniska humorn. I det diskreta men delikata verket Non-Motivation Letters (en samling A4-papper på en vägg, texter med översättningar) svarar konstnären Julien Prévieux på olika platsannonser, på ett sätt som synliggör både hur helt intetsägande kvalifikationer efterfrågas och hur frågor om inflytande och makt har gömts undan. Han förklarar omständligt och stilsäkert sina olika skäl till att inte vilja ha just det här jobbet. En stilla motståndshandling när arbete betyder människovärde samtidigt som livet försvinner.