Hemdrömmar och drömhem
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-12
Ulrika Stahre om privata platser och spelplaner i konsten
När konsthistoriker, för ett par decennier sedan, äntligen började uppmärksamma konstnärer av annat kön än manligt var det ofta med en genreetikett. Den lydde förstås ”kvinnlig konstnär” men också ”hemmet”, ”barnen”, ”det lilla”.
Från Berthe Morrisot till Hanna Pauli och Vera Nilsson var det motiven från den lilla världen som betonades och det var som om rätten att befinna sig i konstrummen tvunget definierades av dessa diskreta motivval. Det var nästan som om interiörskildrarna Vilhem Hammershøi och Carl Larsson också fick hänga på som lite mer kvinnliga. När Nationalmuseum över sommaren visar Hemma – skandinaviska interiörer i konsten (t o m 15 augusti) är motivet som sådant könsneutralt, men inte dess väg genom historien.
Rokokons festsalar: Pehr Hilleström skildrar ett blandat umgänge, kvinnor och män som vet att roa sig. På en annan plats i utställningen hänger olika bondgårdsinteriörer, genremålningar, lite exotiska, överdrivna. Hemmet förblir det borgerliga, välmående hemmet, den dekorerade kulissen för det man gör i livet och framför allt för det man vill visa att man gör i livet.
Under 1800-talet flyr männen hemmiljön och kvar blir en kvinnoidyll, handarbetande eller bara arbetande kvinnor. Liksom läsande, vilande kvinnor. Även om konstnärer kan skildra sina egna kretsar i hemmets härd – som Hanna Paulis storartade målning Vänner, som berättar om en tydlig visuell krets kring Ellen Key, och som Carl Larssons Sundbornskildringar – är hemmet länge den bortglömda platsen. Den inofficiella platsen dit man drar sig tillbaka och är privat. Offentliga rum eller för den delen naturen, är det som räknas för att skildra makt och mänsklighet. Hemma är, i Hammershøis tappning, nästan otäckt: ekande tomt, något instängt, outforskat. Ett psyke i analys, existensen vänd in och ut.
Det finns flera förklaringar till varför Carl Larssons Sundborn-akvareller är så populära. Givetvis handlar det om idéer om det svenska. Inredningen (som i själva verket är mer brittiskt än svenskt inspirerad), ett svunnet landsortsliv, ljuset – men också om de många barnen och den rikt vilda naturen. Mannen med den stora familjen. Familjen, faktiskt, snarare än hemmet. Eller rättare sagt går det inte att skilja dem åt. Hammershøi skildrar i sina interiörer den ensamma kvinnan, bortvänd. Hos Larsson är både kvinnor och barn aktiva, sociala, interagerande. Hemmet är livet, inte en oas eller en reträttplats utan huvudscenen. Flanören får leva i någon annan konstnärlig genre, här regerar inte den ensamme tänkande mannen utan familjeöverhuvudet, hemmamannen.
Hemma-utställningen på Nationalmuseum innehåller flera kunskapsspår. Det är inte bara synen på hemma – plats för fest eller arbete å ena sidan och existentiell symbol å den andra – som förändrats och funnit sina uttryck. Det är också själva hemmet. I porträttet Fru Dora Lamm och hennes två äldsta söner syns en byrå, densamma som också finns i museets samlingar och därför visas upp i en intressant dubblering. Designhistoria, javisst, och samtidigt en historia om museets egna kontaktytor och donationer, om hur den borgerliga visuella kulturen blir allas kultur.
Allas blir också seden att visa upp. Porträttkonsten har alltid varit tätt sammanbunden med miljöskildringen och attributen, låt vara utan vår borgerliga epoks känsla för hemma, och var det något Carl Larsson sålde in så var det ju sig själv. Som konstnär, far och husägare. Fanny Brates fina målning Namnsdag från 1902 skildrar kalasförberedelser som badar i sol. Nästan upplöst ter sig den ljusa interiören, intressant nog speglad i en målning i målningen: den sista måltiden. Under medeltida valv sitter Jesus med apostlarna kring ett runt bord. Det är pampigt, stilla. Middagens urscen i en kristen tradition både inramad, utestängd från nuet, och en referens till vad som bjuds i salongerna. Hemlivet blir en upprepning av sakramenten: man äter och läser, läser och äter. Tar del av Kristi lekamen och ord.
Denna mer kristliga tolkning av hemmet lär ha städats bort med funktionalismens intåg. Men där har Nationalmuseum för länge sedan gjort halt. Vi ser inga funkishem, bara mer (1800-talet) eller mindre (17- och 1900-talen) dekorerade hem.
De senaste årens stora inrednings- och ombyggnadsintresse har gett oss nya bilder av hemmet: den perfekt avstämda interiören, avbildad med spår av aktivitet men aldrig med någon hemma. Inga människor stör, sällan i magasinen, aldrig i mäklarannonserna. Något annat vore otänkbart, här ska ju hemmet synas. Om det någon gång syns en jacka, ett par skor, en personlig bild, rubbas idén om det frikopplade hemmet – det som ska vara fritt från hemliv och i stället manifestera bilden av och drömmen om hemliv. Ibland undrar jag om det är för att vi lever i en monarki som hemmet blivit så hysteriskt viktigt. Hemma är lika med familj som är lika med reproduktion som är lika med släktband som är lika med kontinuitet. Hemma. Inte ute på stan, inte visa upp sig själv som individ utan hemmet som representationen av jaget.
Myranstolarna måste vara nummer ett på vanlighetsskalan i stockholmsmäklarnas annonser, tillsammans med platt-teven och barnkammarinredning i klara färger från IKEA. Lite dyrt, lite bekant, lite vanligt, lite eget. Signaler om en livsstil som är mittemellan, varken vräkig eller påver. Detta mittemellan fungerar säljande men också normerande. Alla som placerar sig i den säljbara mittfåran är med och skapar det visuella uttrycket för det lyckade hemmet. Ett hem som blir allt mer homogeniserat.
Bilderna både speglar idén om det möjliga hemmet (själva livets spelplan) och deltar i samma väv av visuell produktion som de konstnärer som målade interiörer genom de senaste två seklen. Skillnaden är att samtida fotografier med tydlig kommersiellt ärende inte lika lätt kan avkodas, tömda som de är på människor. Men på något sätt finner jag dem lika rörande som någonsin Hammershøi. Rum som bär på drömmar, vars tomhet skriker Sundborn.