Konst für alle

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre rapporterar från jätteutställningen som vill få allt att hänga samman

Det är fuktvarmt i Kassel, den lilla ort i Hessen som vart femte år hyser en av världens viktigaste konstutställningar. Den trettonde Documenta öppnar samma dag som fotbolls-EM drar i gång för Tysklands del, och det går inte att missa de nationella uttrycken i stadsbilden. Utställningen framstår, mitt bland flaggviftarna, som universell, allomfattande och transnationell. Inte minst för att den denna gång avknoppas på tre platser utöver Kassel: Kabul, Alexandria/Kairo och Banff i Kanada.

Få personer kommer att se alla dessa utställningar, men det spänns ett nät av konstverk och diskussioner över jorden. Utställningen upphäver tid och plats, där det onåbara, allt det man inte kan se, materialiseras: medvetenheten om luckorna gör dem viktigare.

Att läsa den konstnärliga ledaren Carolyn Christov-Bakargievs introduktion till Documenta (13) är att översvämmas av stora ord. Utställningen ska ägnas konstnärligt utforskande och fantasier, med tyngdpunkten på en omvärld där allt hänger samman. Documenta (13) vill vara holistisk och icke-logocentrisk, lokalt förankrad men i ”polylog” med andra platser. Skapa relationer mellan konst och vetenskap, konst och historia, konst och politik. Eller ja, att konsten är allt detta: sambandsfull.

Fyra ledord kan möjligen hjälpa en på traven: stage, siege, hope, retreat. Dessa är tänkta att hänga ihop men är också knutna till varsin utställningsplats: i Kassel står man på scenen, i Kabul är man inringad, i Egypten finns hoppet och i ­Banff tillbakadragandet. Det är framför allt anknytningen till en specifik plats som är särmärket för denna upplaga av Documenta. Både till staden Kassel och mer specifikt i de utställningsrum som valts.

På den så gott som nedlagda Hauptbahnhof visas flest verk med en sådan tydlig anknytning. Det är också den delen av utställningen som är snyggast och bäst tänkt. Här ljuder Susan Philipsz Klangtest, en ljudinstallation baserad på Pavel Haas verk Study for Strings, skrivet i Theresienstadt 1943, i samband med det propagandanummer nazisterna skapade där: en judisk orkester. Ett år senare avled Haas i Auschwitz. Philipsz verk splittras, återkommer, blandas med andra ljud. En symbolisk återkomst för de judar som trängdes ihop på platsen i början av 1940-talet, och en påminnelse om Kassels historia – ett stenkast bort ligger vapenfabriken. Det är en 1900-talsarkeologi som fungerar utmärkt.

På Documenta uttrycks ett stort historieberoende och den lokala förankringen märks mest i flera verk som arbetar med två föränderliga platser: dels den kyrka/fängelse/arbetsläger/korrigeringsanstalt för flickor som fanns i Breitenau strax utanför Kassel, dels det bibliotek som förstördes under kriget. Böcker och texter dominerar över teknikuppvisningen – i de natur- och tekniskhistoriskt inriktade museerna på Orangeriet och Ottoneum visas verk som nästan alltför enkelt smälter in i sitt sammanhang. Konstnären blir mest en pedagog.

Böckerna står för kunskaper, arv, omprövning, makt, förlust, tomhet. Från Michael Rakowitz bibliotek i sten, till Matias Faldbakkens nedrivna böcker på Stadsbiblioteket, till Mark Dions nya bokhylla för Schildbackbiblioteket, en samling ”trädböcker” som alltså fått nytt rum i en hylla byggd av ek – en hälsning till Joseph Beuys planteringar mellan den sjunde och åttonde Documenta.

För att ytterligare understryka det nästan irriterande sammanhängandet finns i den primära utställningshallen Fridericianum en hall som kallas ”Hjärnan”. Här, är det tänkt, ska nycklarna finnas till hela Documenta. De cerebrala nycklarna alltså. Dem har man, ärligt talat, inte så stor nytta av. För det är inte en hjärnans utställning, därtill är den trots allt för smart, för spretig, för motsägelsefull.

Världen kommer till Tyskland, i form av bland annat Rabih Mroués The Pixelated Revolution, en installation där mobilkamerans roll i dokumentation av uppror och terror i Syrien blir till en närapå cynisk exposé över mobilen som ett extra öga, som kropp, som vittne i sig.

Det finns inte så många njutande kroppar på Documenta. I stället är de plågade, ockuperade, reparerade. Kader Attia ägnar sin visuella forskning åt att sammanställa opererade kroppar, soldater från första världskriget med kraftiga skador som lappats och lagats på de mest fruktansvärda sätt, med objekt han funnit i bland annat Kongo, som lagats inte med målet att återställa utan att skapa nytt. Reparationen som kreativ handling och en monstruös plastikkirurgi. The Repair upptar ett helt rum och blir en överlastad faktabank men verket lever på sin övertygande idé: konstnärlig forskning när den fungerar är den som koncentreras på visualitet.

Allra längst bort i den av Documenta väl exploaterade stadsparken Karlsaue har Brian Jungen byggt Dog Run, en skulpturpark och lekplats för hundar. Tillträde för människor endast i sällskap med hund. Den som med stumma ben och känning av Stendahls syndrom tröttnat på konsten kan vila där, utestängd.

KONST

Documenta (13)

Kassel, Tyskland

Till och med 16 september