Ett sällsynt ögonblick av närvaro

När Ann-Sofi Sidén hyr en lugn och snäll vit häst för att rida mellan San Antonio och Houston, Texas, knyter hon också ihop många delar av sitt konstnärskap. Därför är det stiligt gjort av Moderna museet att i den stora mittikarriären-utställningen placera videoinstallationen 3 MPH, som beskriver ritten genom Texas, för sig uppe i de fasta samlingarna medan den övriga delen av utställningen återfinns en trappa ner.

Verket är ett av många där konstnären inkluderar sig själv, som ett skildrat skapande subjekt. Mer känt och utforskat är förstås Queen of Mud, den lerinpackade ödlelika varelse som uppstod i slutet av 80-talet och på utställningen ges ett helt museum, ett arkiv. Skillnader finns i sättet att låta subjektet bli konst: i 3 MPH utför konstnären en lång undersökningsakt medan hon i Queen of Mud också mycket markant blir sin egen modell. I båda projekten finns en performativ akt, subjektet som skapar sig själv, både som som anakronistisk cowboy och "det andra".

3 MPH är en installation som släntrar, i samma tempo som den skrittande hästen. Över fem rutor rör sig filmbilderna, från höger mot vänster, ibland interfolierade med stillbilder, ibland enbart rörliga. Klippningen är magnifikt rytmisk och håller balansen mellan att skildra det USA vi redan tycker oss känna till och det vi faktiskt borde försöka se - både det slutet kommersiella och det öppna, kommunikativa. En pojke som leker med en hund, ett kadaver på vägen. Och hela tiden en vit häst som makligt rör sig på asfalten, kloppeti-klopp.

När målet är nått och Sidén rider rakt in på Nasas område i Houston återser man ännu ett motiv från Sidéns konstnärskap: rymden, resan ut i det okända. Queen of Mud och det fiktiva arkiv Sidén skapat kring henne, innehåller motivet rymdresan - symbol för de framsteg man kunnat klara sig utan men också för det äventyr det var för dem som växte upp på 60-talet.

I filmen QM, I think I call her QM från 1997 möttes helt tydligt två separata Sidén-projekt, Queen of Mud och psykiatrin, här representerad av den fiktiva personen Ruth Fielding, och ännu ett genomgående tema i hennes konst: övervakningskameran, med dess karaktäristiska svartvita monitor. Stegen är inte så långa och många mellan de återkommande likheterna och korrespondenserna: psykiatrin, paranoian, kontrollsamhället, ensamheten och den uppenbara maktsituationen när någon kan studera någon annan - i över- eller underläge.

Det som gör Ann-Sofie Sidén till en så spännande konstnär är att hon också greppar och förmedlar en politisk dimension utan att förenkla den eller destillera den till förstärkt form. Det smickrar betraktaren att känna sig betrodd, inbjuden att tänka själv. Något som kan förvandla en trist vintereftermiddag till ett långt sällsynt ögonblick av närvaro i konsten, i legeringen av fiktion, verklighet och tanke.

Konst

Ulrika Stahre