Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Äkta känslor

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-04

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser samtidskonst som söker sig mot det ultimata

Helsingfors ligger vitt och glittrande i blek vintersol. Allt tycks ha stannat upp i den stränga kylan. Männi-skorna plogar sig fram i snön. Det ångar ur deras munnar.

Inuti Kiasmas snäckformade arkitektur gömmer sig konst som korresponderar med det bistra klimatet. Bland de utställda verken i ARS 06 är påfallande många vintermotiv, både stillsamma och mer dramatiska.

Gerda Steiners och Jörg Lenzlingers platsspecifika installation Svansjön är det första som möter besökaren. Över rampen som leder in i byggnaden svävar sex uppstoppade svanar mot en balkong där en grupp vita djur samlats kring en sjö. Några getter, en björn, en iller och flera andra arter i bländande vinterskrud står konserverade bland bråte och torkade växter från den finska naturen. Runt sjön av svart motorolja växer en neonrosa kristall likt ett artificiellt korallrev. I luften blommar det försiktigt ur vasstrån och torra kvistar - en dödens blomstring, som i froststjärnors kyliga geometri. Barocka troféer i ett förstenat Eden?

Steiners och Lenzingers bidrag är ett av många som spinner på temat den paradisiska trädgården. Med ämnet följer även syndafallet och utdrivandet ur lustgården: urbilden för den skapande människans uppror mot en enväldig gud. Och naturligtvis frågan om hennes moraliska ansvar.

Fascinerad betraktar jag de bisarra scenerierna i Walter Martins och Paloma Muñoz serie med snöglober, Resenär. Frusna ögonblick av fasa inneslutna i vätskefyllda glassfärer där låtsassnö bäddat in varje bön om undsättning. En person håller ett barn över en brunn, en annan lämnar någon inlindad i en filt på en klippkant, en kvinna klär av sig inför en kedjad man, allt mitt i en konstgjord vinterfrid.

Visst minns man de där snögloberna, hur man skakade och skakade utan att det hände något där inne annat än detta eviga snöande. På något vis känns de här globerna mer rimliga, som att de talar fritt om det som alla egentligen vet men förtiger: sanningen om människans grymhet och obotliga ensamhet.

Arrangörerna kallar utställningen Sense of the Real. Man har valt konstverk som söker sig mot det ultimata, som explicit närmar sig universella frågor om liv och död, kärlek och hat, ursprung och förintelse. Det är mer av suggestivt stämningsmakeri än kylig konceptkonst. Resultatet är ovanligt känslosamt för att vara en manifestation av internationell samtidskonst.

De första ingivelserna till ARS 06 växte ur mötet med Lars Nilssons video In Orgia, ett verk som lika mycket stöder som desavouerar hela utställningskonceptet. Lars Nilssons verk har ofta en så hög komplexitet att de ogärna låter sig inordnas i ett tema.

I ett urbant landskap som är varken utopiskt eller dystopiskt visas en rad parallella scenerier. Några ungdomar står och gruffar under en arkad, en hemlös säljer sin tidning vid en pelare; och i bakgrunden spelar ett gäng fotboll i gräset. I en annan del av bildrummet idkar en samling vackra människor gruppsex. Den märkliga offentliga platsen är samtidigt en passage, hela tiden strömmar folk med shoppingkassar och mobiltelefoner genom den utan att ta notis om vad som händer, utan att ägna en blick åt de dramer som utspelar sig omkring dem.

Jag vet inte varför denna film berör mig så djupt. Visst är det en samtidsskildring av rang med sin gestaltning av indifferent samexistens. Men inte bara det. Det är någonting med den arkaiska stämningen, det förhöjda stämningsläget, som att det är uppskruvat till max. Skymningsljuset, de vardagliga ljuden av tunnelbanetåg, bilar och måsar - allt skapar en öververklig närvaro som får ögonen att tåras.

Jag tänker att det är som i barndomen, när sinnena stod på vid gavel inför omgivningen? - ett skyddslöst deltagande i en ofullkomlig värld. Kanske är det bara konsten som mäktar återskapa ett sådant förlorat tillstånd?

Konst

Camilla Hammarström