Mini är mer

helskärm

Stockholm Art Fair blev sig inte riktigt lik efter flytten från Sollentuna till Älvsjö. Kanske var det närheten till mer profana kulturyttringar som trädgårdsmässan, kanske var det att mässhallarna blev alldeles för stora, ekande. Det hela komplicerades också av att Konstmässan arrangerades i Sollentuna, en dubblering Stockholm är alldeles för litet för.

Så när nu alternativet Market arrangeras på Konstakademin (till och med i morgon), av en mindre skara gallerier (30 för att vara exakt) betyder det både att mässan flyttat in till stan och att galleriernas främsta verksamhet, affärer, tydliggörs. Marketarrangörerna (mest Stockholmsgallerier, något från Malmö, ett par från Umeå) vill visa att konst är en handelsvara, också, och Konstakademin vill hänga på och få en ny publik. Som kanske kan lockas tillbaka?

Alla tycks tjäna på Market och vi som går dit utan en tanke på att handla konst får en koncentrerad, fragmentarisk gallerirunda. I går på öppningsdagen arrangerades en kulturpolitisk debatt där enigheten åtminstone på ytan var stor kring momssatser och avskrivningsmöjligheter - konsthandelns högre moms är en orättvisa, liksom det faktum att företag får skriva av inköp av design, inte av konst - mindre kring vad som ska finansieras offentligt. Men precis som Marina Schiptjenko påpekade, så är konstvärlden en väv av kommersiellt, offentligt, konstnärsdrivet. En blandekonomisk existens.

På Konstnärshuset - en annan, minst lika anrik institution - pågår Mini Market. Den ska inte betraktas som en uppstickare, mer som en kommentar och en grupputställning inramad av helgens mässa. Här visar de konstnärsdrivna gallerierna upp sig, i trånga, labyrintiska lokaler (projektrum som tillfälligt lånas av Konstnärsbaren).

Det är roligare att se Mini Market än Market. För att skalan är överkomlig, eventuella kontakter på en annan nivå, konstverken humoristiska. Det känns väl inte som någon mässa helt enkelt. Man längtar varken till Älvsjö eller till Sollentuna.

Ulrika Stahre