Öppet hus för migranter – igen

Camilla Hammarström ser en levande utställning på Tensta konsthall

Camilla Hammarström

I slutet av april 1945, när över­levande från koncentrationslägren anlände till Malmö med de Vita bussarna, tog museichefen Ernst Fischer det radikala beslutet att öppna Malmö museum som flyktingförläggning. Under sex månader stängde museet för publiken för att härbärgera flyktingarna.

Händelsen inspirerade konstnären Sven ”X:et” Erixson till en stor målning där utmärglade gestalter och sjuksköterskor rör sig bland konstverken i museets salar. En manifestation över en solidaritetshandling som utvidgar begreppet om vad ett museum är och bör vara.

Att hitta världen i museikontexten är tanken bakom Tensta konsthalls utställning Migration där man undersökt Malmö konstmuseums samling och funnit mängder av spår i form av konst som förhåller sig till exil och migration. Det är vindlande och rikt. Ur samlingen visas allt från klassiskt oljemåleri och grafik till konceptkonst och videoverk.

Det är en disparat brygd som hålls samman av temat. Gestaltningen med skärmar i rummets mitt ger ett provisoriskt intryck, det är säkert också avsikten men ger en känslan av att leta sig fram bland konsten på en loppmarknad. Mitt i gyttret kan man stöta på skira akvareller från koncentrationslägret ­Ravensbrück av Jadwiga Simon-Pietkiewicz, som var en av dem som härbärgerades på Malmö museum 1945. I ett ­litet porträtt av en ungersk judinna med rakat huvud och en blick som stillsamt etsar sig fast känns historien plågsamt ­nära. Ett naket nu som når oss som genom ett maskhål i tiden.

I videon They came in crowded boats and trains från 2017 av Minna Rainio och Mark Roberts iscensätter några irakiska flyktingar en finsk familjs flykt till Sverige 1944. De befinner sig i en tidstypisk finsk stuga inredd som på 1940-talet. Innan de ger sig i väg in i den nordiska skogen gräver de ner ägodelar som inte kan tas med. Tidsspannet överbryggas genom gestaltningen av erfarenheter som bärs in på bara kroppen. Av att färdas långväga tills skorna är utslitna, av riskabla färder över vatten.

Undersökningen av konstsamlingen formar sig till en tematisk konsthistoria. Men det handlar inte bara om migration och exil utan också om olika konflikter genom tiderna och de solidaritetshandlingar dessa gett upphov till. Som den mäktiga målningen av Gerhard Nordström från 1972 som föreställer ett lummigt landskap där man först efter ett tag upptäcker döda kroppar i buskagen. En väckarklocka för Vietnamkrigets offer mitt i den svenska idyllen. Eller de grafiska blad som Amnesty International gav ut till förmån för politiska fångar i Chile efter militärkuppen 1973.

Samma patos fanns också hos den antifascistiska tidskriften Mänsklighet som startades av konstnären Albin Amelin 1934, men som bara kom ut med två nummer innan den stoppades av den svenska censuren, på grund av sitt radikala innehåll.

Frågan om vad ett museum bör vara besvarar Tensta konsthall inte bara genom att uppmärksamma Ernst Fischers tilltag, utan genom att själv vara en genomsläpplig institution med allt från konstkollo, språkkafé till workshops med lokala aktörer.

Taxingegränd 10 i Tensta är ingen sakral plats för konstartefakter, utan en mötesplats där erfarenheten av migration och exil är ständigt närvarande.