Desperation i vardagen

Lina Selander befäster sin position som en av de mest betydande

helskärm

Lina Selanders utställning på Venedigbiennalen förra året befäste hennes position som en av de mest betydande svenska konstnärerna i sin generation. I den dokumentär som visades på SVT i höstas uttryckte den franske filmteoretikern Raymond Bellour sitt stöd för hennes konst, och konstkritikern Cuauhtémoc Medina framträdde som en ”militant anhängare” av Selander som en radikal förnyare av den samtida videokonsten.

Utställningen på Göteborgs konsthall är en fortsättning på den som visades i Venedig, men med en striktare form och ett nytt tillägg. Det äldsta verket, Lenin’s lamp glows in the poeasant’s hut (2011) kan ses som kulmen på en period i Selanders konstnärskap som har minnet som sitt centrala objekt. Därefter följer To the vision machine och model of continuation (båda 2013) i vilka hon formulerar sin position i förhållande till den digitala bilden. Dessa visas i utställningens första och sista rum, och fungerar som en scen för de senaste filmerna som har installerats i konsthallens stora galleri: The offspring resembles the parent från förra året, och den helt nya filmen Ceremonin (2016). Båda är gjorda tillsammans med samarbetspartnern Oscar Mangione.

Vad utställningen visar är hur To the vision machine och model of continuation utgör ett avgörande brott i konstnärskapet, och att detta brott lägger grunden för en ny kritisk modell i de senare verken. Båda filmerna utgår från en resa till Hiroshima, och bygger på idén om atombomben som en fotografisk händelse, som brände in människornas kroppar direkt på husväggarna. En återkommande sekvens visar ett par händer som monterar isär en kamera, som om denna enkla handling vore tillräcklig för att bryta med den allseende, omänskliga blick som den digitala teknologin innebär. Att To the vision machine visas horisontellt på en skärm placerad direkt på golvet betonar att det rör sig om en ritual, ett slags offerhandling.

Om Selanders tidigare arbetade med installationsbaserade verk, så är de nya verken filmer som kan visas på olika sätt i olika utställningar. Här projiceras Ceremonin och The offspring resembles the parent på en v-formad skärm som löper genom rummet. När ljuset tränger igenom bildas spöklika versioner av filmerna på väggen bakom. Ett återkommande element i The offspring resembles the parent är tyska nödsedlar från 1920-talet. I Ceremonin ställs nytagna bilder av Stockholmsförorten Bredäng mot bilder av upplopp och demonstrationer. En vardagston, med lekande barn och träd som rör sig i vinden, slår över i oro och desperation. På en nödsedel, tryckt i signalfärger, rött mot gult, står det: ”Vem vaggar du, oroliga moder? Gossar. Så att de växer sig stora i hatet som vi bär glödande i djupet av våra hjärtan.”

Även om filmerna är dokumentbaserade, så finns det en rörelse bort från idén att verken ska påminna oss om ett historiskt eller politiskt skeende. Den nya modellen ligger närmare poesins form, där det vita runt orden för in en glömska i läsandet. I Ceremonin framstår bilden av den förseglade dörren till Tutankhamons grav som emblematisk för verkets kritik av minnet och det historiska tänkandet. I relation till nuet formuleras en kritik av den digitala övervakningen, och ett totalitärt minne som registrerar allt. Vad Selander söker är inget mindre än ett nytt öde åt bilderna, en ny historisk riktning. Och som all konst av bestående värde är den också ett självporträtt, en bild av det egna livet.