Schjerfbeck nära döden hela sitt liv
Publicerad 2012-11-28
Utställning med verk av mytomspunna finlandssvenska konstnären på Waldemarsudde
Fadern dog efter att ha legat sjuk i månader. Flera av syskonen dog, och själv blev Helene Schjerfbeck invalidiserad efter att ha ramlat ner för en trappa vid fyra års ålder. Hon sågs som ett konstnärligt underbarn, men efter en del framgångar tidigt i karriären drog hon sig undan för att måla och ta hand om sin sjuka mor. Döden och ensamheten är återkommande teman i hennes verk.
”Det är otvivelaktigen så att livet inte förklarar verket”, konstaterar Maurice Merleau-Ponty angående Cezanne: ”Men sanningen är att detta verk som han hade att utföra krävde detta liv”. Schjerfbecks integritet är mytomspunnen, men varifrån kommer då det behagsjuka draget i många av
hennes målningar? Ojämnheten är ett bestående intryck av mitt besök på Waldemarsudde, där man visar ett urval på 110 verk från den jubileumsutställning som tidigare i år visades på Ateneum i Helsingfors.
Men integritet är inte en egenskap hos Schjerfbeck som person, utan ett estetiskt ideal som förenar liv och verk under samma princip. Att utställningen inte låter konstnärskapet framträda till sin fördel är naturligtvis synd. Men urvalet förstärker samtidigt bilden av en konstnär som aldrig gjorde avkall på sin strävan, aldrig svek sin princip. Många målningar har dessutom karaktären av studier, där själva övningen är av större vikt än resultatet.
Det kan tyckas en avgrund mellan Schjerfbecks akademiska måleri från 1880-talet, som inleder utställningen, och den serie av spöklika självporträtt som avslutar den. Hon målade dem på ett hotellrum i Saltsjöbaden, dit hon evakuerades under kriget och levde de sista åren av sitt liv. I En gammal målarinna (1945) återstår bara en grå skepnad som kommer mot oss, eller drar sig tillbaka, i en mörk natt. Jean Genets ord om Giacomettis skulpturerkommer för mig: ”Jag trodde mig stå inför en gudinna!”
Hur kunde Schjerfbeck måla så? Ett problem med de tidiga verken, tycks det mig, är att de ofta skildrar världen genom en känsla. De båda självporträtten från 1915 framstår som en vattendelare i detta avseende. Det iskalla Självporträtt med silverfond målades på beställning av Finska konstföreningen, men Schjerfbeck var inte nöjd och målade i stället Självporträtt mot svart fond. Båda visar en blick som verkligen ser, men som ändå skulle radikaliseras gång på gång under de följande åren.
En del av Schjerfbecks verk från mellankrigstiden är av ett annat slag. Här verkar det handla mer om att arbeta igenom intryck från expressionismen och kubismen, liksom från en äldre konstnär som El Greco. Schjerfbeck är nu i 60–70-års åldern, och vissa har i porträtten från denna tid velat se en ironisk blick på det egna åldrandet.
Och visst finns det både humor och allvar i dessa verk. Men om Schjerfbecks blick är ironisk så är det inte för att glädja oss med en slagkraftig bild av kroppens förfall, utan för att befria måleriet från både sinnesintrycken och det sunda förnuftet. Det är en blick som kritiserar allt, utplånar allt, och lämnar oss med vad som finns kvar av människan när skenet är borta. Först därefter blir det sena måleriet möjligt.
I dag är Schjerfbeck en industri, men det vore trist om utställningen endast blir en angelägenhet för njutningssökande helgflanörer. Genet fantiserar i sin essä om en bussresa där hastigheten tvingar blicken att röra sig lika fort, och där inga ansikten eller kroppar gör sig till för honom. Han åker ”genom en stad tecknad av Rembrandt, där allt och alla fångas i sin sanning, utan minsta hänsyn till vad som är vackert”.
Det kunde lika gärna handla om Schjerfbeck, som i sina mest koncentrerade verk ger känslan av den ensamhet som för Genet var beviset för något unikt och okränkbart i varje människa. I slutändan är det mest gripande att hon fortsatte att utveckla sitt måleri in i det sista. Det finns inget mytiskt i den bilden, bara arbete och åter arbete.