Auktionsverk

Ulrika Stahre

Abstrakt konst i förorten blir konkreta varor på Bukowskis

När Tensta konsthall visar nya chefen Maria Linds premiärutställning, Abstract Possible, har den turnerat ett tag. Tidigare har den, med variationer, visats på Malmö konsthall och på Museo Tamayo i Mexico City. Projektet är alltså av den vittförgrenande sort som arbetas sig vidare, leder till nya publiceringar, nya delprojekt, nya sammanhang och, inte minst, nya konstpedagogiska utmaningar.

Det har pratats i åratal (åtminstone sedan förra Documenta, 2007) om konstpedagogikens viktiga roll och ökade status men detta prat har sällan resulterat i några konkreta förändringar. På Tensta konsthall betonar man gärna sitt pedagogiska uppdrag, och det är mycket bra. En utställning som Abstract Possible måste vara en utmaning, inte minst att förklara varför en variant av den också visas i säljbart skick på auktionshuset Bukowskis, känt för att vara ägt av familjen Lundin. Jodå, oljan fortsätter att klibba.

Att låta Abstract Possible bli en del av ett kommersiellt sammanhang, ett monetärt flöde, må vara nytänkande och intrikat. Det ställer konstens olika värden mot varandra – tydligast och enklast den ”rena” konstvärlden mot den ”smutsiga” – men tydliggör också frågan om konstens innebörder. Auktionshusen har sedan länge själva arrangerat utställningar, och deras försäljning har minst lika länge kommenterats åtminstone på morgonpressens kultursidor. Konstverk blir varor, visst, men deras värde vägs samman av ett otal faktorer förutom vilka summor de sålts för och kan sällan reduceras helt till siffror. När Abstract Possible ingår i Bukowskis försäljning, ges också en utställningsersättning som går till bokproduktion. En win win-situation alltså – eller en sell out.

Associationen till familjen Lundin, och till en superkommersiell konstmarknad, är priset Tensta konsthall betalar för att synliggöra konstvärldens beroende – som för övrigt är ömsesidigt, Bukowskis köper lite samtidskonststatus – och monetära sammanhang. Frågan är om inte priset är för högt.

Redan sammanställningen av ”abstrakt” och ”möjligt” signalerar en nollpunkt, en avskalad, nedtonad, kanske temperamentslös eller åtminstone svagt tempererad plats för omstart. Utställningen som visas på Tensta konsthall är också den sval, med ett diskret, vasst riv. Typiskt nog absorberas jag av det enda verk som trots allt ändå är föreställande, eller åtminstone berättar en tydlig historia. Zachary Formwaldts film At Face Value behandlar inflationens mellankrigstyskland och hur den manifesterades i frimärkenas utseende. Dels stämplades frimärkena över med allt större summor, dels ägnade man sig snart enbart åt abstrakta märken. Värdet var allt, och värdet sjönk.

Även Walid Raads verk, som visas i ett avskilt rum, ägnas en sorts värdeteori, men här är det konstens och kulturens abstraktioner, tillbakadragande, som syns i de inte fullständiga titelbladen, innehållsförteckningarna. Visst går det att läsa sig till en politisk protest, men verket fungerar också i egen rätt med sin kraftiga visuella reducering, som ett spöklikt, melankoliskt avtryck från en värld som tvingas till tystnad. Häri ligger också utställningens styrka, de flesta verk blir, om man ger dem tid, större än sig själva.

Tensta konsthall, nu så etablerad att det kanske går att glömma bråken i början av 2000-talet, är på banan igen. Man borde kunna vara med och förvandla det stockholmska konstlivet, när det tar klivet bort från de stora soloutställningarna till samtalen och händelserna. Från konsumtion till pedagogik.