Revolutionär reklam

Ulrika Stahre ser en unik samling sovjetiska affischer

Ulrika Stahre

En revolution, ett illitterat folk, ett avantgarde som ställer sig i revolutionens tjänst. Se där tre komponenter som tillsammans skapade den sovjetiska affischkonstens gyllene decennium. På Liljevalchs visas nu verk ur japanska Ruki Matsumotos unika samling, och den består till största del av olika sorters reklam-, film- och propagandaaffischer.

Det är alltid lite knepigt att se utställningar som bara består av en samling. Enklare för institutionen, förvisso, men ska en kommunal konsthall vara ett showroom?

Nå, chansen att se så här brett samlade affischer är ändå värd att tas. Historiskt börjar den redan före oktoberrevolutionen, med folkkonstinspirerade små affischer från 1914, signerade Kasimir Malevitj med texter av Vladimir Majakovskij. Affischerna varnar för tysken och utgör med sin sagoaktiga ton en skarp kontrast till de modernistiskt inspirerade affischer som visas i övrigt.

Och det är ju dem vi alla kommit för att se: snygg typografi, energiskt lekfullt och slagkraftigt. En inspiratör för kommande generationer (vilket också demonstreras i en av Liljevalchs salar).

I den lite väl snillrikt affischinspirerade utställningskatalogen skriver Bengt Jangfeldt om affischens funktion i den unga staten, att bilderna inte var tänkta eller utformade att ses från ett bilfönster, som i USA, utan av gående människor i ett långsammare tempo. Så en hel del text fick man också ha med, och reklam gjordes främst för de statliga butikerna och fabrikerna – under 1920-talet tilläts privata företag, men det var de statliga som främst drev kampanjer.

I en salong på Liljevalchs har en temporär biograf byggts, där filmen Mannen med filmkameran visas. En avantgardistisk film av Dziga Vertov, där tempot i klippningen successivt ökar, och där betraktaren får sig en del gatuvyer till livs. Folkmassan är imponerande: så många som rör sig i staden. En så stor grupp att nå med affischer, ett stadsliv så öppet för kommunikation.

De svenskättade bröderna Stenberg, Georgij och Vladimir, står för en stor andel av samlingens affischer. De gjorde till största delen filmaffischer, men även annan reklam och arbetade mycket med collageteknik. De dominerar den pågående utställningen då de placerats i de största och första salarna. Det är vitalt och känslostarkt och sparas inte på effekter.

En favorit är reklamen för blyertspennor, från 1928, där pennorna skjuter upp som gevär mot ett mansansikte i profil som liksom hänger i bildens överkant. Texter löper i kort sagt alla riktningar – ändå är bilden sammanhållen, och förstås ett underbart tidsdokument inte bara för den unga staten.

Hur det gick för konstnärer, författare och designers när klimatet hårdnade i trettiotalets Sovjetunionen vet vi – anpassning, exil, läger. Men tjugotalet var en kreativ period, vilket demonstreras med all tydlighet på Liljevalchs.

Riktigt fin är den sal där Majakovskijs diktsamling För rösten, skapad i samarbete med El Lisitskij, dels ställs ut i en monter – ett altare nästan – som raritet och dyrkansobjekt, dels visas uppslag för uppslag i printad version. Dessutom visas de grafiska illustrationerna ännu en gång, i kraftigt uppförstorat skick.

Det skapas en ekokammare, en modernistisk fanfar. Ett litet smycke, faktiskt, som också står ut från den övriga utställningen eftersom det här inte alls är fråga om affischkonst i grunden. Men verket demonstrerar bredden i konstnärers och intellektuellas verksamhet. Det gick, som för Majakovskij, att arbeta med allt möjligt. Dessutom är det storstilad bokkonst.