Så mycket återstår att göra

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser början till en kvinnlig upprättelse

Det går rysningar längs hela ryggraden när jag står i museisalen och betraktar rikedomen omkring mig. Det är som att stiga in i en skattkammare som tidigare varit låst för allmänheten. Gemensamt för konstnärerna är att de var modernistiska pionjärer och att de flesta av dem saknas i de konsthistoriska översiktsverken. De mer kända som Sigrid Hjertén, Siri Derkert, Tora Vega Holmström och Vera Nilsson är i minoritet.

Utställningen är ett samarbete mellan Mjellby konstmuseum och Barbro Werkmäster som också skrivit katalogens essä Att överskrida sina gränser - om kvinnliga modernister. Det förvånar att området ännu är så outforskat, att så mycket återstår att göra. Revisionen av det tidiga nittonhundratalets konsthistoria ur ett genusperspektiv är bara i sin linda. Det sker en ständig omprövning, ett utmärkt exempel är den förhållandevis tidiga uppvärderingen av Sigrid Hjerténs konstnärskap i förhållande till maken Isaac Grünewald.

Fascinerande är att upptäcka hur tidigt ute många av de här konstnärerna var. Nere på kontinenten uppmuntrades deras talang av lärare som Henri Matisse och Fernand Léger. De bildade informella nätverk, stöttade och inspirerade varandra. När man ser vad de uppnådde förstår man att deras manliga kamrater hade all anledning att känna sig hotade, som Werkmäster skriver i katalogtexten. Utställningen i Mjellby håller en osedvanligt hög och jämn kvalitet. Man kan konstatera att den könssegregerade kanon helt enkelt saknar täckning. Och det är här rysningen kommer in: den är en blandning av indignation och känslan av att en upprättelse är på gång.

Agnes Cleve-Jonands New York (Brand i New York) från 1916 visar ett av ljusblixtar genomstunget stadslandskap. Broar, byggnader, träd och människor kastas omkring i bildrummet. En skenande häst med vagn är i centrum. Djuret kan mycket väl vara ett realistiskt inslag i en stadsmiljö som inte var så motoriserad som tidens mer utopistiska konstnärer ville ge sken av. Men man kan också se hästen som rusar fram full av eruptiv kraft som ett tecken på den begynnande upptäckten av människans driftliv. Bilden är samtidig med psykoanalysens framväxt då förnuftstilliten kom under omprövning.

Även den idealiserade bilden av det oskuldsfulla barnet monterades ned under den här perioden. Utställningens många barnporträtt visar trumpna och självmedvetna ungar långt ifrån bokmärkesänglarnas värld. Och här är naturligtvis Vera Nilssons mosiga barnansikten i en klass för sig. Gemensamt för bilderna är att barnen skildras som egna personligheter, det är ingen större skillnad på dem och andra avporträtterade. Här finns en ny respekt för barnets upplevelsevärld.

En av de kärare bekantskaperna på utställningen blir för mig Mollie Faustman. Jag erinrar mig att jag sett målningen Flicka mot blått vatten tidigare på Göteborgs konstmuseum, men i minnet har jag kopplat ihop den med Göteborgskoloristerna. Den saknar datering, men borde rimligen vara gjord tidigare. Kanske har de rentav inspirerats av Faustman? Det är en ganska stor målning med en våldsam kolorit, den lyser i rummet. Flickans röda klänning mot det knallblå havet, tyget genomskinligt av solljus som ömsint omsluter kroppen - det är på en gång robust och skirt. Färgerna klarare än klart.

Mollie Faustman studerade för Matisse. Med sin färgkänsla bör hon ha varit en favorit. I Gata i Reval (utan årtal) samsas rosaskimrande husväggar med en giftgrön himmel som bryts elegant mot den jordfärgade hästen i förgrunden, summariskt och självsäkert tecknad. Hennes målningar torde vara ett av de finaste exempel vi har på ett tidigt svenskt koloristiskt måleri.

En annan överraskning är Nell Walden. Vid första anblicken ser hennes bilder ut att vara gjorda på femtiotalet, ett abstrakt måleri i murriga färger. Men de är gjorda på tiotalet! Nell Walden var engagerad i avantgardegruppen Der sturm i Berlin, som hade utställningsverksamhet och gav ut tidskriften med samma namn. Hon var konstsamlare och autodidakt men ställde aldrig ut i Sverige.

Det rör sig om mycket märkliga målningar, platta och valhänta men fulla av energi. Diptyken Bild I och II från 1915 består av två avlånga stycken bredvid varandra. De ser ut att vara målade på masonit, en monokrom, dött olivgrön yta med stråk av orange, gult, svart, grönt och lite guld i två nästan identiska versioner, det påminner mer om konceptkonst än måleri. Tankarna går till amatörmålaren August Strindberg som utan att vara skolad använde ett för tiden djärvt formspråk och kompenserade sin brist på teknik med att furiöst ladda ytan, och vars tavlor i dag betingar miljonbelopp på aktioner.

Utgör de trettio konstnärerna en homogen grupp, utöver det att de ansluter sig till en modernistisk estetik? Finns det en särskild kvinnlig blick? Barbro Werkmäster närmar sig frågan varsamt, väl medveten om att befinna sig på minerad mark. Likväl vågar hon göra några generella iakttagelser. Hon ser höga horisontlinjer i landskapen och ett nyfiket närmande till naturen som någonting att lära känna, hon noterar att bilderna av staden är ovanligt fridfulla och ibland kan innehålla djur.

Nej, det finns inte mycket att gå på. Man kan säkert göra jämförelser över könsbarriären som är mer fruktbara. Men det som slår mig är den utpräglade sensibiliteten hos många av dem, anslagets breda register: från rå kraft över sträng formvilja till lättaste skirhet. De är helt enkelt ovanligt bra konstnärer.

Konst

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)