Underbarnets bara bilder

Ulrika Stahre

Hennes fotografier blev en del av nittiotalsfeminismens visuella uttryck: en ung kvinna som är sin egen modell, som försvinner in i en tapet, döljer sig, instängd eller i utsuddad rörelse. Selfie långt före selfien. Francesca Woodman (1958-1981) tog sitt liv 22 år gammal, vilket har präglat uppfattningen om hennes verk. Det är omöjligt att inte fundera på vad som kunnat bli om hon fortsatt leva och skapa.

Trots allt hann hon med en hel del, det ser man på Moderna museets utställning. Experiment med olika tekniker, film, litet format, stort, självporträtt och objekt. Vänner som poserar. Om det är något som känns rakt genom decennierna så är det lusten till skapande. Att ladda en kamera och se vad som händer. Självklarheter nu – bara minneskortet sätter gränser – men inte då.

Framför allt de tidigare inte visade filmerna är imponerande: Woodman klär in sig med ett pappersark som hon sakta märker ”Francesca”. Sedan river hon remsa för remsa tills ingenting återstår utom hennes nakna kropp. Det är en stark liten sekvens, oklart om den är identitetsskapande eller förnekande eller både och.

Hon fotograferade ofta sig själv naken, en tribut till och en problematisering av konsthistoriens vanligaste motiv. Och det är en nakenhet som bärs som ett klädesplagg, eller rent av som en sköld. Det finns alltid någon detalj som avväpnar, välter det väntade och skapar osäkerhet. Liksom Hannah Wilke på sin tid använder hon konsthistorien som avstamp för nya sätt att se på en kvinnokropp.

Woodman var något av ett underbarn, de flesta fotografier är också elevarbeten. Och det spelar ju egentligen ingen roll vad som var medvetna gestaltningar eller fritt skapande: att Woodman postumt blev en del av den fotografiska riktning som bland annat Cindy Sherman drev till fulländning är ändå ett faktum.

Det iscensatta fotografiet med tydliga ambitioner att berätta blev en brytning med det mer dokumentära fotografiet. På Moderna museet har en del av utställningssalarna använts till att kontextualisera Woodman: hennes närmaste fotografiska sammanhang, alltså det amerikanska fotografiet under 1970- och 80-talen visas där i ett litet urval.

Tyvärr följs det lilla urvalet av ett ännu mindre urval svenskt foto. Och där någonstans är det lätt att tappa kontext-tråden. För det är svårt att se samhörigheten, och även om man gör det så vet jag inte om det ger något djup till Francesca Woodman. Det som däremot händer är att hon framstår som extremt unik. Och det kan väl inte vara det som är meningen?