Tid att tänka

Jag läser i modetidningar att tonåringarna numera vill vara propra och välkammade som revolt mot den piercade och tatuerade föräldragenerationen. När jag ser videor av Juan-Pedro Fabra, Jonas Dahlberg och Stefan Otto anar jag också ett slags estetiskt motstånd. Videofilmerna är nästan stillastående. Knappt någonting händer. De presenterar ett tillstånd totalt motsatt mediekulturens uppskruvade tempo som går ut på att fylla minimal tid med maximal information.

De tre har markant skilda utgångspunkter. Fabra filmar soldater som vakar över en fallen kamrat; Dahlberg skapar en illusion av ett vattenfyllt rum; Otto framkallar en känsla att sväva fritt i olika molnformationer.

Det är långsamheten filmerna har gemensamt och ibland blir det tålamodsprövande. Fab-ras 20 minuter långa video framstår som en målning där man allt efter hand upptäcker olika subtila detaljer i kompositionen, något av det sker också hos Dahlberg och Otto.

Här finns ingen gängse berättarstruktur och det som händer, "rörelsen", har ingen egentlig början eller slut.

Men jag luras att tro det. I synnerhet Dahlberg arbetar med videomediets illusoriska möjligheter. Hans video utgår från en skalmodell som får en verklig karaktär när den projiceras: ett tidlöst drömlandskap där fiktion och realitet glider ihop.

Tiden tycks just stå still i de tre videorna. Och vi får tid att tänka på vad vi ser.

Konst

John Peter Nilsson