....och här är det ljuden som spökar

helskärm

Det finns ett samspel mellan den suggestiva rösten, en berättelse bortom logiken, beskrivningar som gränsar till den otäckare sortens. När kanadensiska Janet Cardiffproducerar sina "walks", ljudpromenader för ett otal platser (Louisiana, Wanås, New York, Wien) får man själv vingla fram, mottaglig för både det fiktiva och det högst påtagliga.

På samma sätt fungerar hennes och George Bures Millers videoverk som nu visas i en liten elegant utställning på Louisiana. Spelet mellan verkligt och fiktivt är själva nerven i samtliga verk. Jag måste känna igen mig, för att sedan - en plötslig sekund - inse att det kända förändrats, blivit skrämmande. Som skivor av verklighet ligger bilder och ljud: de hänvisar till filmklichéer, till konsthistoria, till idéer och drömmar om det dagliga livet.

Konstnärsparet Cardiff och Bures Miller säger sig bland annat vilja underhålla. Och att skapa en underhållande verklighetsflykt genom att en liten smula rucka verkligheten är att balansera på ett annat sätt än med fria fantasier. All fiktion bygger på någon igenkänning och i Cardiffs och Bures Millers fiktion spelar betraktarens vilja stor roll. Om man inte suger in sig själv i att känna igen blir verken meningslösa, trots det tekniska raffinemanget.

Verken The Muriel Lake Incident, liksom The Berlin Files spelar båda på filmschabloner, medan Road Trip - ett ljudverk med iscensatt dia-

bildsvisning - snarare vaggar betraktaren till ro i en alldeles vardaglig händelse, medryckande och småtrist. Bilder från en resa knäpps fram, konstnärerna diskuterar ordningen och motiven. Själv sitter man och kämpar mot spökigheten. Och mot minnet av alla bildvisningar, alla reseskildringar, alla resor som blivit av eller inte blivit av. Ett verk som i smyg väcker längtan - eller tillfredsställer den.

Konst

Ulrika Stahre