Fetisch för datorkodad konst
Fredrik Svensk besöker Borås konstbiennal
Uppdaterad 2021-07-12 | Publicerad 2021-07-11
Om vi bara lyssnar djupt på varandras erfarenheter så kanske vi faktiskt kan bli medvetna om något som möjliggör en gemensam världsuppfattning. Ungefär så lyder utgångspunkten för ”Deep listening for longing”, årets upplaga av Borås konstbiennal med curatorerna Ulrika Flink och Amanprit Sandhu.
Till sin hjälp har de 25 konstnärskap och grupper, varav ungefär en tredjedel är baserade i Sverige.
På Borås konstmuseum visas Rehana Zamans meditativa essäfilm ”Alternative economies” som blandar olika perspektiv på kryptovalutorna. Om någon investerar i datorkodad NFT-konst, så måste det väl finnas någon substantiell sanning i det, eller är bitcoins att likna vid alternativmedicin? Det är en av frågorna som detta intima montageverk med en touch av ASMR lämnar över till betraktaren.
Jag slås av verkets relation till Jim Dines enorma Pinocchioskulptur, ”Walking to Borås”, verket som markerar starten för Borås som biennalstad, finanskrisens år 2008. Om dagens libertarianska kryptokapitalism initierades som ett alternativt försök att undgå just det banksystem som kollapsade 2008, så är det också talande att ”Pinocchio” är permanent och fallisk, medan ”Alternative economies” är mer prövande, lågmäld och temporär.
Liksom utställningen i sin helhet ger Zaman den halvdrömska associationen ett eget rum: ett ovanligt och pragmatiskt alternativ till både den självkritiska revisionism och den ömsom dystopiska, ömsom utopiska framtidstro som präglat det stora utställningsformatet på senare år.
Stämningen känns igen från den imponerande grupputställningen ”Somewhere in Between” som Ulrika Flink curerade på Borås Konstmuseum 2019-2020. Då låg fokus på svåra frågor om mytologi, landskap och nationell identitet, behandlade på ett poetiskt precist sätt och med mycket utrymme för varje verks enskildheter. Samma självklara lugn, i en annars nervös konstvärld, vilar över årets biennal.
Det är som om Quaintance skapat en helt annan kod för att göra konst.
Ett montagearbete som bidrar till denna lågaffektiva, men intensiva experimentalitet är ”A human certainty” av Morgan Quaintance. En suggestivt och romantisk filmgestaltning av separation, förstärkt genom olika historiska händelser. Att ”lyssna djupt” på Quaintances verk tror jag inte främst handlar om att förstå exakt vilken separation som verket handlar om – utan om att verket kullkastar samtidens upptagenhet vid att ställa det autofiktiva mot romanbygget. Det är som om Quaintance skapat en helt annan kod för att göra konst.
Frågan om kodens funktion återkommer i Filipa Césars essäfilm ”Quantum creole”. Här blandas spoken word, akademisk föreläsning, textilt vävande med tv-teater och etnografisk journalistik. Över det filmade materialet har hon animerat ett filter som betecknar hur allt i dag är kodat. Allt för att komma till rätta med kod, som vår tids stora fetisch. Men om det är en fetisch, går det då att undvika att förstå kod som ett uttryck för falsk kausalitet?
Trots en del klumpiga metaforer och teatral bokstavlighet dras jag in i Césars filmiska tänkande och sväljer till slut tanken om kod som just en performativ fetisch, totalt beroende av både mänskliga och maskinella ritualer för att existera. Och som sådan är kanske det inte är så konstigt att kod blivit NFT-konstmarknadens självklara fetisch, vilket kastat nytt ljus över konstnärliga former som länge tjänat som modell för konstmarknaden varufetisch så som skulptur och måleri.
Den tanken slår mig inför Anders Sunnas monumentala målning på konstmuseets fasad, ”Lyxen av att samsas”. Här visar han återigen vilken otrolig berättare han håller på att bli. Samtidigt sätter den pågående koloniala konflikt som Sunna skildrar genom den egna familjens situation problematiken kring utställningens utgångspunkt i ironisk blixtbelysning.
Lyxen av att kunna samsas i en publik och relativt ostört få ”djuplyssna” till ett konstverk som detta är sannerligen ett privilegium. Men frågan är om det går att komma åt baksidan på denna programmerade ritual genom att göra just koden till själva fetischen? Om det finns någon utopisk sensmoral i ”Deep listening for longing” så är det kanske att detta är en lyx som borde vara alla förunnad.
Gud vet hur källkoden för en sådan gemenskap ser ut.