Damien Hirsts sjunkna skatt delar konstvärlden

Ulrika Stahre om en comeback som är lite för mycket av allt

Ulrika Stahre

KONST Venedigbiennalen fick detta år en tvillingutställning, lika megalomanisk som humoristisk. Ett storslaget fiasko säger en del, en omskakande återkomst säger andra.

Damien Hirst visar på två ställen utmed Canale Grande, i Palazzo Grassi och i Punta della Dogana (till och med 3 dec), en utställning som ramas in av en fejkad bakgrundshistoria.

Enorma skulpturer med fastvuxna koraller, polerade skulpturgrupper, små guldfynd – allt sägs stamma från ett antikt skeppsvrak som just hittats. Till och med själva bärgningen finns ”dokumenterad”.

Ramberättelsen ger Hirst möjligheten att skriva om den antika historien och samtidigt driva med en mänsklig längtan till både en stabil berättelse och äventyret. Här saknar de antika myterna all idealiserad försköning. Minotaurus våldtar, hjältarna skriker oskönt när de bekämpar olika monster.

Treasures from the Wreck of the Unbelievable är en ovanligt ful utställning, jag blir helt sjösjuk av avsmak – det är för mycket, för våldsamt, för fånigt, för uppenbart. Musse Pigg och annan samtida populärkultur dyker förstås upp för att skruva till ramberättelsen.

Är vi alla i framtiden nu? Kitschen är påträngande.

Men ändå: Sedd lite på avstånd är Hirsts storvulna manifestation ändå mycket fascinerande. Begreppet konstutställning räcker inte, det är inte längre konst utan en samling artefakter som bombar in på en troligen vidöppen konstmarknad.

Han gör det för att han kan.