Den hurtiga stilen var en motståndshandling
Camilla Hammarström om det kristna och solidariska i Helga Henschens skapande
Publicerad 2017-11-25
För mig är Helga Henschens konst förknippad med barndomens gråa 1970-tal där den offentliga konsten kom in för att pigga upp redan torftiga miljöer. Det främsta exemplet är förstås Tenstas tunnelbanestation i Stockholm med sina utopiska och färgglada skapelser; människor och djur i harmoni med naturen tillsammans med affirmativa budskap om fred och solidaritet.
Jag minns hur en del av de soliga och glada texterna konfunderade mig. ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus”. Varför skulle man inte förbanna mörkret? Det fanns det väl all anledning att göra? Och varför skulle allting vara så positivt? När jag nu möter Helga Henschen i helfigur på Thielska galleriets jubileumsutställning får det genomgående positiva anslaget sin förklaring. Det blir uppenbart att det är ett kristet kärleksbudskap konstnären vill förmedla. Helga Henschen blev frälst i början av 1960-talet, men redan tidigare finns kristna motiv i hennes konst. I en målning från 1950-talet talar den helige Franciskus med en liten fågel i en komposition som har formen av ett kors.
Förhållandet mellan människa och djur blir ett återkommande tema. Det är en paradisisk relation där fred råder mellan arterna. Som i en relief där ett barn sover med ett lejon under nymånens skära, eller i en skulptur där en kvinna famnar en tjur och ser djupt in i dess ögon. Som barnbarn till Ernest Thiel växte Helga Henschen upp under privilegierade förhållanden. Barndomshemmet på Djurgården fick modern Signe i gåva av sin far. Hon gick i fina skolor och hennes konstnärliga talang uppmuntrades. Efter studenten började Helga Henschen på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Men målet var Konstakademien, där hon kom in vid andra försöket.
Från denna tid finns ett självporträtt som visar en tankfull ung kvinna som kikar koncentrerat på sig själv. Reflexen i glasögonen och dagern på den beslutsamma munnen är ledigt pålagda, ett känsligt måleri som visar att det naivistiska uttrycket inte var ett förstahandsval.
Genom åren utvecklas Helga Henschens naivism till att bli allt stramare. De sista årens verk är på väg mot det abstrakta. Enkla djurformer och modersgestalter som reducerats till grundläggande element där ägget får en central roll. Inspirationen kom från den uråldriga kykladiska konsten.
Mest känd är kanske Helga Henschen för sina illustrationer, kluriga figurer med uppsluppna deviser. Som medlem i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening blev hon en visuell talesperson för partiet. Här häcklas byråkrater och misströstare som inte ser politikens möjligheter samt propageras för kulturens roll i samhället.
Att vara så där obotligt positiv handlade nog inte bara om att sprida ett kristet kärleksbudskap, utan tycks ha varit en motståndshandling för Helga Henschen. Det handlade om att hålla drömmen om ett bättre samhälle levande. Men det finns också något patroniserande i den hurtiga hållningen som känns obsolet som radikal strategi i dag.
Positivitetsivrandet har övertagits av helt andra krafter.