Konsten att sälja krig

JAN MYRDAL om propaganda då och nu

Visst var Frankrike, Storbritannien och Tyskland något slags rösträttsstater för hundra år sedan. Om den rösträtten kallas folkstyre tycks slutsatsen bli att något dummare än folk inte finns. De lade sina röstsedlar i urnan och gick sedan på sina valda företrädares order utan att protestera ut att dö i smuts och skit. Grisar i slakthus skriar högre!

Det är inte gammal historia. Hitler hade ett överväldigande röststöd från det tyska folket för sitt krig; såväl Blair som Bush för sina nuvarande krig med rösträttslegitimation.

Nå, folk är lurade. Det är ingen svårighet för den som så önskar att ta rätt på vilka herrskap som i vilket syfte drivit och driver de folkförintande krigen. Men hur lurades de som vid val-urnorna röstat på herrskapen att gå ut att dö i deras krig?

Under nittonhundratalets första hälft behärskade den konstnärliga affischen det offentliga rummet. Med dess - och pressens - hjälp styrdes den offentliga meningen. Sedan tillkom som verktyg film och - vid andra världskriget - radio. Nu i våra krig - Korea, Vietnam, Afghanistan, Irak - är det tv som på nådigt känt uppdrag skall betinga folks lydiga handlande.

Sälja krig som margarin som titel på utställning och bok om affischer från tre exemplariska europeiska krig under nittonhundratalets första hälft. Titeln är inte polemik; den är en exakt beskrivning. De affischens mästare som kring förra århundradeskiftet med konsten som medel mot hög betalning sålde in cykelkedjor och fotogen, teaterföreställningar och cigarettpapper tog sedan uppdraget att sälja in första världskriget.

I Frankrike efter nederlaget 1940 - i den tyskockuperade zonen som i Pétains så kallade Franska stat - gavs konstnärerna uppdraget att mot god betalning förvandla vitt till svart: Frihet var att arbeta för ockupanterna, patriotism var att gå ut som tysk lydsoldat, terrorism var att ta strid mot oc-kupanterna. De utförde uppdraget på ett lysande sätt.

I Mussolinis rumpstat den så kallade Italienska Sociala Republiken 1943-1945 nådde hans propagandister stora konstnärliga resultat länge efter det att de och alla visste att nederlaget bara var en fråga om månader.

Visst fanns krigsmotstånd; det vet vi. Men den som letar efter motståndsaffischer från första världskriget i antikvariat och på mäss- or för gamla papper letar förgäves. Makten i staten hade makten över murarna som över radiostationerna - och nu över tv.

Den som tror att god konst är god - eller definitionsmässigt progressiv som vpk hävdade i valupprop för snart tjugo år sedan - har fel. Den vidrigaste krigspropagandan under de europeiska världskrigen gjordes av de mest lysande konstnärer - till exempel Cocteau i Frankrike, Th Th Heine i det kejserliga Tyskland, A Paul Weber i Hitlers Tredje rike och Giono Boccasile i Mussolinis rumpstat.

Konsten leder inte; den följer, ty den som betalar kusken bestämmer färden som det ryska ordspråket lyder.

Myrdals affischer på Kungl biblioteket

Jan Myrdal