Vävkonst med röd tråd
Uppdaterad 2016-10-26 | Publicerad 2016-10-25
Frans Josef Petersson om Maria Adlercreutz på Thielska galleriet
KONST. Två år efter Maria Adlercreutz (1936–2014) bortgång visas nu en retrospektiv över hennes verk på Thielska galleriet i Stockholm. Utställningen består av ett trettiotal vävar, vilket utgör merparten av hennes produktion under fem decennier: från den monumentala Fyra bilder från tredje världen (1968–1970), till intima närstudier av snäckor, stenar och träbitar placerade i vitriner. Här finns en väv som gestaltar minnet av en livskamrat, och, mitt emot, ett bladverk som genom sitt utsnitt pekar mot det som inte visas, det som är utanför bilden.
Det finns i dag ett starkt intresse för textilkonsten. 2012 ställdes den svensk-norska konstnären Hanna Ryggen (1894–1970) ut på Documenta i Kassel, och tidigare i år visades hon på Moderna museet i Malmö. Ryggen var Adlercreutz stora förebild, och gemensamt för dem är det politiska engagemanget, hur de bröt med konstarternas hierarkier och ändrade villkoren för vad som är möjligt att uttrycka inom vävkonsten. Adlercreutz förde in plast och barkremsor bland trådarna, och började mot slutet av 60-talet använda insamlade material, tidningsbilder och fotografier, som förlagor till sina vävar.
Utställningens mest ikoniska verk, I hennes ögon bevaras folkets ljus (1972), ställer ett porträtt av FNL-ledaren Le Thi Rieng mot en bild från massakern i Song My i maj 1968, där hundratals vietnameser mördades av de amerikanska trupperna. Le Thi Riengs lugna blick ställs mot de sammanpressade ögonen hos kvinnan i Song My. De infärgade trådarna svarar perfekt mot de rastrerade tidningsbildernas färguttryck. Verket är ett oförglömligt inlägg mot USA:s krigsförbrytelser, men också en filosofisk reflektion över vad som är möjligt att visa och verkligen se i en bild.
Adlercreutz växte upp som barn på Thielska galleriet, där hennes far Akke Kumlien var intendent, och hennes verk är i linje med den strävan efter realism som ofta kännetecknar sekelskifteskonsten i salarna. Detaljer och färguttryck från Bruno Liljefors går igen i hennes bilder.
Ernest Thiels förmögenhet hade genom fadern sin grund i textilindustrin, och Adlercreutz Hanna Keller, väverska (1991–1994) har placerats bland porträtten på galleriets övre våning. Realismen förlängs till fabriksgolvet och får ta plats i en miljö vars konstnärliga rikedom kan ses som ett direkt uttryck för det tidiga 1900-talets industrikapitalism.
I höst visar även Marabouparken i Sundbyberg en innehållsrik utställning som utgår från den ”textila frigörelsen” på 1960-talet. Adlercreutz medverkar på ett hörn, liksom Hanna Ryggen. Här prioriteras en mer öppen form, utan den historiska tyngd som utmärker utställningen på Thielska, som visar hur Adlercreutz med i stort sett varje verk flyttar fram positionerna för bildväven som medium, för dess politiska, filosofiska och poetiska möjligheter i samtiden. Den omfattande katalogen, liksom den parallellt utgivna Vävar vi aldrig glömmer – Maria Adlercreutz, Politisk konstnär, bidrar till en sammansatt bild av ett enastående konstnärskap.
Det allra vackraste rummet är kanske det som ställer den musikaliska Theodorakissviten (1978–1979) mot en grupp verk som på olika sätt tar upp situationen i Vietnam och Chile på 1970-talet. Här finns också ett par vävar som ger stöd åt kampen mot apartheid under det efterföljande decenniet.
Ur ett geometriskt mönster i ANC:s färger gult, grönt och svart blickar ett öga ut mot betraktaren. Av alla blickar som Adlercreutz gestaltar i sina vävar, så upplever jag denna som den starkaste och mest känslodjupa.