En jättelik väggtidning

Ulrika Stahre

I dag dominerar Hamas graffitin i Gaza

Martyrporträtt, Klippmoskén, olika kalligrafier och taggar, Arafat, blommor och fredssymboler, vapen och slagord. Det är en värld i världen som målats på väggar och murar i Gaza sedan den första intifadan 1987. Då: ett samhälle där palestinierna stod helt utan möjligheter att uttrycka sig i press, radio, tv. Man började måla på väggarna, bekämpades, målade igen. Nu: Hamas dominerar, så även i graffitins värld. Så Gaza har förblivit en dekorerad plats trots otaliga övermålningar med vit färg.

Journalisten och fotografen Mia Gröndahl har fotograferat dessa väggar i Gaza sedan 2002, bilder som visas på Etnografiska museet och publicerats i boken Gaza Graffiti. Messages of Love and Politics.

Fotografierna är ibland tagna alldeles tätt intill, så nära att väggens struktur blir synlig. Bilden får en dimension som är autentisk på ett annat sätt än de foton som också skildrar delar av ett vardagsliv: barn som leker framför martyrmålningarna, trasiga väggar med synliga armeringsjärn, dammiga gator.

Människor i alla åldrar ser ut att leva sina liv framför en scenografi. Ett slags gatans teater. Eftersom fotografierna dokumenterar både graffitin och människorna intill den, skapas en ömsesidighet: bilden som finns i bilden är beroende av människan i den – och vice versa. Graffitin är ett bildspråk inte bara för den maktlösa – det är också ett propagandaspråk för Hamas. Och därför är fotografierna från Gaza så oändligt komplicerade i all sin skenbara enkelhet.

Mia Gröndahl nystar upp och förklarar, dechiffrerar, sätter i sammanhang. När det populära motivet Arafats porträtt får ögonen uthackade, då speglar det en opinion, liksom att en sorts mjukare festgraffiti dominerade efter Osloavtalet 1993.

Graffiti signalerar underground, åtminstone i den rikare världen. Men graffitin i Gaza är också något annat, något både- och, en jättelik väggtidning, eller som en kyrka. Till och med vitmålningen av oönskade uttryck påminner om kyrkans, protestantismens, bildskräck. Visst är bekämpningen av graffiti både där och här en sorts ikonoklasm. En ovilja att se offentligt bildskapande som en kommunikation minst lika viktig och relevant för det offentliga samtalet som alla dessa textyttringar – tidningstexter, bloggar, läsarkommentarer, nätforum.

Mia Gröndahls bok och utställning gör en pedagogisk resa genom 00-talets Gaza, utan att egentligen förhålla sig till graffitin som konstform i en vidare kontext. Det är heller inte hennes uppdrag. Men projektet väcker frågor om både yttranderätt och stadsmiljö. I Stockholm rör jag mig i en scenografi som domineras av reklam. Vad det säger om makt och synlighet fattar alla.