Brännhett men ofta snudd på menlöst
”Politisk konst” på Zamek Ujazdowski i Warszawa – en konstnärlig krutdurk utan sammanhang
Uppdaterad 2021-10-03 | Publicerad 2021-09-01
På Centret för samtida konst Zamek Ujazdowski i Warszawa har under de senaste två åren en kulturpolitisk kamp utspelat sig om tillträdet till den samtida konsten. Ujazdowski, som i årtionden varit en av landets ledande arenor för inhemsk och internationell samtidskonst, bojkottas numera öppet av många i polskt och internationellt konstliv. Orsaken är det styrande högerpartiet Lag och Rättvisas (PiS) utnämning av den konservativa konstvetaren Piotr Bernatowiscz till ny konsthallschef – utan egentlig rekryteringsprocess och utåt sett en handling med en politisk, snarare än konstnärlig agenda.
Den nye direktören deklarerade omedelbart att han vill bryta samtidskonstens ”vänsterperspektiv”, för att i stället visa en mer nationalistisk, konservativ konst. Hans programförklaring var enligt många konstnärer och curatorer i sig en aggressiv politisk handling och en protestlista mot hans utnämning cirkulerade, med underskrifter från bland andra museichefen Charles Esche, kritikern Lucy R. Lippard och konstnären Agnieszka Polska. Men innan protesterna nått en kritisk massa svepte pandemin över världen och konflikten föll i glömska.
I helgen återaktualiserades slitningarna med extra allt, genom öppnandet av den första stora utställningen av den nye chefen under namnet Politisk konst. En konstnärlig krutdurk med 28 konstnärer från flera världsdelar i sju stora salar, programmatisk inriktad, inte på samtidens stora frågor såsom migration, etnisk och sexuell förföljelse eller klimatkatastrofer, utan på cancel culture och vänsterns politiska korrekthet.
Att förhålla sig neutral är dock inte bara omöjligt, det är en dålig ingång till vad som visas här
All den konst som vill synas men inte tillåts. Åtminstone är det så ledningen väljer att beskriva det. Utställningens andra kurator är Jon Eirik Lundberg, från danska Læsø Kunsthal, som 2019 arrangerade en utställning snarlik den som nu visas på Zamek Ujazdowski, med liknande skandalvibes men något mer namnkunniga inbjudna, som Ai Weiwei, som för övrigt hoppade av strax innan vernissage.
Förhandssnacket har i Polen dock dominerats av Dan Park som med sina antisemitiska och nazistiska bilder av förklarliga skäl väckt ont blod i ett land som desperat försöker göra upp med sina trauman.
Frågan som utställningen och Piotr Bernatowicz nu ställt till den globala konstvärlden är huruvida en nationalistisk, högerkonservativ samtidskonst faktiskt är mer än en oxymoron. Utställningen Politisk konst är ett försök att visa att konservativ samtidskonst är möjlig.
Trots att den underliggande konstnärliga problemformuleringen redan på förhand gjutit fast både kritikers och tillskyndares politiska förförståelse, kliver jag med förhöjd puls och en naiv önskan att förhålla mig neutral in genom portarna till det återuppbyggda 1600-talsslottet. Att förhålla sig neutral är dock inte bara omöjligt, det är en dålig ingång till vad som visas här: Tematiska salar där islam och Muhammed åker på många dängor, Putin får en ljuslåda med en skojig varningstext och Lars Vilks fyller flera rum med sina uttjatade rondellhundar och några Nimisskulpturer, vars bakgrundshistoria få jag talar med verkar känna till.
Intrycket av denna så kallade kontroversiella utställning, som blandar hets mot folkgrupp-stenciler och iransk regimkritik med humorlöst osmakliga collage av Uwe Max Jensen i form av Elvis som SS-soldat (In the Ghetto), är att den som samtidskonstutställning varken är bu eller bä. Och jag hade hoppats på lite mer bä. Åtminstone en liten nakenchock á la Pussy Riot eller några nedplockade verk (gärna Dan Parks hets mot folkgrupp). Här hänger i stället politiskt brännheta men i många fall konstnärligt menlösa verk, på gränsen till pekoral och kitsch, utan att aktivera den kontext som en gång stigmatiserat flera av dem.
Jag saknar ett ideologiskt samtal mellan verken. De antingen bekräftar varandras utgångspunkt, såsom Vilks rondellhundar och Matthew Suns parodiska pekoral visandes en fager Jesus bredvid en Muhammed med ”Fragile”-klisterlappar. Eller så ställer de samman feministiska verk av Firoozeh Bazrafkan med aktivisten Agnieszka Kolaks fotografier, utan någon som helst konceptuell överlappning. Det är singulära verk, till synes plockade från en lista av både regimkritiska och rasistiska konstnärer, under förevändningen att dessas budskap måste lyftas. Men av vilken anledning de ska lyftas eller vilka dessa budskap kan tänkas vara, trollar utställningen bort.
Mest träffande i denna smältdegel av motstånd och dissidens blev de starka anti-fascistiska protesterna i och utanför museet under vernissagekvällen
Några av de medverkande konstnärerna lever under hot (Lars Vilks), några har suttit i fängelse för hets mot folkgrupp och våldsbrott (Dan Park och Uwe Max Jensen) och några har flytt repressiva regimer i Nordkorea och Yemen (Gongsan Kim och Tasleem Mulhall). Men detta är ingenting som utställningen lyckas problematisera eller på något rumsligt sätt lyckas belysa.
När en nationellt sanktionerad konsthallschef utmålar sig själv som en underdog, med hjälp av konstnärer som anses sakna megafon och som beskrivs som en del av en politiskt utsatt minoritet skaver något rejält. Konstteoretikerna Ekaterina Degot och David Riff beskriver detta som perverterad dekolonisering, ett slags appropriering av språk och begrepp av en styrande, nationalistisk majoritet som historiskt skapats av och använts av den andre – minoriteter och dissidenter.
Denna approprierade dekolonisering paras i Politisk konst med alt-humorns avtrubbande effekter. Skojiga neonskyltar med orden ”Arbeit macht frei” eller Breivik i Lacosteskjorta på väggarna i Polens kanske finaste konsthall resulterar i vad författarna till rapporten It’s not funny anymore. Far-right extremists’ use of humour kallar en nihilistisk form av humor, riktad mot etniska och sexuella minoriteter som avhumaniserar och i värsta fall inspirerar till våld. I ett land med Polens historia kan man dock räkna med motstånd utanför utställningsrummet, vilket är precis vad som skett runt om i landet.
Mest träffande i denna smältdegel av motstånd och dissidens blev de starka anti-fascistiska protesterna i och utanför museet under vernissagekvällen med kulmen under Uwe Max Jensens bottenlöst osmakliga performance i blackface, skrikandes George Floyds sista ord ”I can’t breathe”.
Aktivisterna, ledda av legendariska Babcia Kasia (”Mormor Kasia”) lyckades dränka varandras vrål i en fredlig men intensiv konfrontation mitt i konsthallens atrium. Jag lämnar konsthallen senare på natten med en vag tro på ett nytt konstpolitiskt samtal i vardande.
”Politisk konst” pågår till den 16 januari 2022