Jättebläckfisk har intagit Örebro
Petter Lindgren: Konstbiennalen OpenArt balanserar fint mellan dödligt allvar och det rent sublima
Uppdaterad 2019-07-16 | Publicerad 2019-07-15
Mitt på Stortorget i min forna hemstad Örebro står en rosamålad stridsvagn med kanonen riktad mot det sommarstängda Rådhuset. Är det raggarna som är i farten? Kring fordonet skymtar förstås mest bara fridsamma turister, och ingen tuta hörs spela La Cucaracha.
Nej, stridsvagnen är ett konstverk, ett av drygt 60 som intagit staden i samband med biennalen OpenArt. I årets upplaga, den sjunde, har kommunen valt att ge
särskilt stort utrymme åt bidrag från de nordiska länderna, men här finns också mycket från annat håll.
David Cerny, konstnären bakom den pimpade stridsvagnen, med titeln Pink Tank, kommer exempelvis från Tjeckien. 1991 tog han sig före att måla om en gammal T-34:a som ryssarna ställt upp i centrala Prag i dåvarande Tjeckoslovakien, till minne av Röda arméns triumf i andra världskriget.
Trots att tilltaget skedde några år efter den så kallade Sammetsrevolutionen haffades Cerny per omgående, för ”huliganism”. Fängelsevistelsen blev tursamt nog kort, för bara ett par dagar senare fråntogs den aktuella stridsvagnen sin officiella status som monument.
Enligt Nerikes Allehanda är det dock inte Cernys original som går att se i Örebro, utan en bättre begagnad kärra från Bofors vapenfabrik i Karlskoga. För utsocknes kan det låta som ett nerköp, men då ska man veta att företaget också ställt ett hockeylag på benen som råkar vara Örebros arvfiende i sporten, Bofors IK eller BIK Karlskoga som laget numera heter.
Lägger man till detta det faktum att Bofors genom åren skeppat oräkneliga ton vapen till diktaturer i bland annat Mellanöstern, så är Cernys systerverk i Örebro närmast att betrakta som en lokal fördjupning. Synd bara att kommunen valt att spärra in verket i en bur av pedagogiska läsanvisningar, på temat ”den hotade demokratin” och liknande. I mina ögon är Pink Tank tydligt och starkt nog för att kunna tala för sig självt.
Förutom brittiska Filthy Luker och Pedro Estrellas enorma tentakler som syns vifta publikfriande genom slottets fönster, i Octopus Attacks!, är det få verk som sticker ut i stadsrummet med samma självklarhet som Pink Tank. Flera av skulpturerna visar sig lura som gäddor i Svartåns vass, som exempelvis Åsa Jungnelius Mamman, en flytande hoppborg utformad som livmoder.
Verket har synbarligen fått besök av festande ungdomar under natten, men framåt eftermiddagen har det omslutande och vaggande flytetyget ställts i ordning igen. Det är väl som det ska vara, tänker jag.
Tänk att bara några dammvippor behövs för att försätta vaneseendet i gungning!
Särskilt fäster jag mig vid Filippa Nilsson Kallheds portal av kulörta dammvippor, Stardust 2, svävande som en regnbåge över forsen vid Kanslibron öster om slottet. Utsikten är naturligtvis bekant för alla stadens invånare, men nu förväntar man sig nästan att få se strömfåran fyllas av badande enhörningar eller liknande. Tänk att bara några dammvippor behövs för att försätta vaneseendet i gungning!
Som den rutinerade örebroare jag är beger jag mig sedan till stadens hjärta, det vill säga till Åhléns vid Våghustorget. På varuhusets fik, stort som en gympasal, satt förr (på 1900-talet) alltid någon bekant och rökte Stanton, men numera har bygget i stället givit plats åt de sedvanliga kedjorna, som Kicks och Gallerix.
Att leta efter Ulrika Sparres existentiellt orienterade oneliners i gallerians eget utbud av oneliners (”Hitta din stil här!”) är förstås ett smärre stolleprov, men onekligen intressant. Efter att svettig ha avverkat byggnadens samtliga rulltrappor och våningsplan, hittar jag till slut en av Sparres små skyltar. ”I suffered for you”, lyder budskapet. Yeah, sure.
Charlotte Gyllenhammars Ute, jätte avkräver besökaren en liknande straffmarsch. Skulpturen, en fem meter hög jättebäbis i brun plast som lämnats ensam i utställningens nordligaste avkrok, är dock värd allt besvär. Klädd för rusk, det vill säga inslagen som en rymdgubbe i overall och täckvantar, utstrålar telningen både något vädjande (låt mig vara med!) och något fullkomligt monolitiskt eller känslomässigt ogenomträngligt. Kusligt!
Andra verk är helt enkelt för små, för ljus- eller bullerkänsliga för att vistas
i stadsrummet, och dessa har i stället placerats inomhus på Örebro Konsthall. Bäst i test är albanska Anri Salas märkliga trumma som sitter i taket och med snärtiga virvlar överröstar en stämma som inifrån trumman (!) räknar upp namnen på de 43 mexikanska lärarstudenter som 2014 ”försvann” på väg till en demonstration i huvudstaden.
43 names in the doldrums heter verket som inte minst knyter an till Cernys rosa stridsvagn, i det att det tematiserar förtryck och censur.
OpenArt balanserar på det hela taget fint mellan dödligt allvar och det rent sublima, som exempelvis de puertoricanska stjärnorna Allora & Calzadillas obetitlade lövskuggor som helt stilla och tyst syns spela över de svartmålade väggarna i ett av Konsthallens rum.
Därinne blir jag länge sittande, medan Salas trumma slår sina dövande virvlar och Svartån sävligt fortsätter sitt lopp därute, genom Nilsson Kallheds regnbågsportal, förbi Stadsparken och sjukhuset och vidare ut mot Hjälmarens svalka.
PODD: Aftonbladet Daily om varför världens dyraste tavla är försvunnen
Aftonbladet Daily pratar med antikexperten Pontus Silfverstolpe och försöker reda ut hur världens dyraste tavla försvann.
Lyssna: iTunes (iPhone) Acast Spotify
Lyssna på podden genom att
⬇️ klicka på PLAY-knappen
PODD: Aftonbladet Daily om varför världens dyraste tavla är försvunnen
Aftonbladet Daily pratar med antikexperten Pontus Silfverstolpe och försöker reda ut hur världens dyraste tavla försvann.
Lyssna: iTunes (iPhone) Acast Spotify